RODERICHA ELLER ETT LYCKANS BARN EN DUBBELHISTORIA AF HENRIK ZSCHOKEKE. I. Företalet. yHvad tinker ni på för godt? frågade grefvinnan en afton baror Heuven, som, fördjupad i tankar, med korslagda arma: och stirrande ögon, satt ensam framför thebordet. ySal samma ögonblick sågs en ljungeld, åtföljd af ett förfärligt åskslag, hvaraf husens grundvalar skakades, genomfara den heta och qvalmiga rymden. Heuven förblef orörlig och likgiltig vid detta naturens uppror, emedan hans själ var sysselsatt med andra syner. Grefvinman, som sjelf erfor en liflig förskräckelse, var desto mera förvånad öfver baronens orörlighet. Hör ni då intet, baron? Åskan går! Hvad gör ni då?, Heuven kastade en blick på grefvinnan och svarade! EHvad jag gör, min nådiga? Jag gör projekter. Jag ur förtjust. Jag vet att ni kommer att skaka på hufvudet, men jag kastar mig för edra fötter och ni skall gifva mig rätt. Låt höra dås, sade grefvinnan leende. vAck!. svarade baronen, i det han drog en djup suck, det låter sannerligen icke säga sig med några få ord. Det torde förekomma er narraktigt, ehuru det är ganska allvarsamt. Jag funderade så här: Om hertigen på er mans förböm skulle gifva mig en liten syssla uti kansliet, der jag jemtt måste sitta med pennan i handen, eller kanhända endasit en tulltjenst, då — ack, älskvärda grefvinna, jag kan icke göra er det begripligt utan ett längt företal. Grefve Roderich inträdde emellertid uti rummet, under det att regnet i stora droppar slog på fönstret. 7 So Aftonbl. N:o 178—180, 182.