rinrade att i Norge hade garantiema för den prokterade jernvägen blifvit beviljade under allmän elåtenhet. Den nu föreslagna jernvägen i Sverge r enligt friherrens förmenande i afseende på sin beigenhet den bäst valda. Synnerligen förordades förlaget derföre att militärtransporter skulle kunna ske astigt, billigt oeh säkert, om det blefve antaget och itfördt. Grefve Henning Hamilton förklarade sig i allmänet för jernvägar, men då ett äldre bolag här ansågs rerkligen existera och det vore olämpligt, att stänlerna utsatte sig för möjliga rättsanspräk, samt det mu uppgjorda förslaget blifvit sä i hast uppgjordt, utt hvarken några utarbetade beräkningar finnas för itsträckningen till Köping, eller de ujppgjorda plarerna blifvit underkastade vederbörande: embetsverks sranskning och utlåtande, så önskade grrefyen att man nätte ingå till Kongl. Maj:t med anhälllan, det frän egeringen till rikets näst sammanträdiande ständer lefve efter vederbörandes hörande, ingrifvet ett utrbetadt förslag i ämnet. Hr Rosenblad ansäg utskottets skäl tillräckligt vara rederlagda genom frih. Palmstjernas reservation, men lä han fruktade att vissa fantasirika melborgare, som räntade den föreslagna jernvägen ulle skänka ruld och Bröna skogar, kunde läta misseda sig afsin ;mhet för den svenska industriens bästa att gå in på itskottets mening, så ville han tillägga nägra egna yetänkligheter. Han beklagade att nu på riddarhuset sakna de tvä män, grefve Carl Hinrik Ankarsvärd och presidenten von Hartmansdorff, hvilka, bäda inder en läng följd af riksdagar de utmärkta lelarne af motsatta opinioner, vid sista riksdagen utan allt partisinne förenat sina bemödanden för att i fålerneslandets intresse så manligen bekämpa projeket för en jernväg mellan Örebro och Hwlt. Men då le fattades, sä ville han sjelf söka tersätta dem; vad som brast honom i förmåga, ville Ihan godtgöra ned goda skäl. I allmänhet ansäg han. icke jernväsar såsom nägot ondt, men dervid måste man taga särskilda förhällanden i betraktande. Om man gär till utlandet, så finner man först i England att detta land mäste haft en ganska stor fördel 2f jernvägar, lå dess befolkning är mängdubbelt störr:, dess areal mindre men dess produktion och rörelse ofantligt öfvervägande den, som vi här i landet kwna hoppas att ernå. Och likväl visste icke hr komnerserädet om le engelska jernvägarne gjort godt eller ondt. Icke heller visste han om verkan af de tyska jernvägarne varit god eller ond. Norge står efter Sverge i inlustrielt hänseende; men det har icke heller de stora ortkomstmedel, de stora svenska insjöar och den förträffliga Göta kanal, hvaraf vi hafva läittnad i vär xommunikation, och derföre skulle hr Rosenblad, om han varit norrman oeh haft äran att vara norsk storchingsman, med samma öfvertygelse röstat för den norska jernvägen, som han nu vill rösta mot den svenska. Han anser med frih. Palmstjerna att man ke bort börja med en stor bana, utan först ätnöjt ig med att låta små uppkomma, der de kunde vara .f behofvet päkallade, för att sedermer: efter omständigheterna förena dem. En jernbara i Sverge kan icke vara beräknad så mycket för resande, som icke mera för framforsling af vära produiter till lastaingsplatserna vid hafvet. Denna bana skulle visserligen i ef viså män ufiderlättå en cel åf vära bergslagsprodukters transport till Götheborg, men vinsten derpå blefve ändock en bagatell. Om man då betänker det, enligt hr Rosenblads äåsigt, okloka 1tt lägga honom mellan tvenne sjöar, som halfva året äro tillfrusna och icke segelbara, samt att man finge 4 serskilda omlastningar, så fann talaren att Götha kanal medförde en vida större fördel säväl för försvaret som för handeln. Men den skulle kunna få skada af jernvägen. Man menar att icke utgifterna skola blifva de högsta, som utskottet utfästat; man skulle kanske af banan få inkomster; men huru visar sig utsigten dertill, enligt erfarenheten i England? Der hafva entreprenörerna, eller le som bildat bolagen och sedan sält aktierna, direktörerna och ingeniörerna haft vinsten, och så skulle det väl gå här också. Ty nog skulle väl de svenska direktörerna ete., lika väl som de engelska, låta betala sig rätt vackra honorarier. Bättre än att för detta ändamäl äsamka de skattdragande en större börda än af någon föregående riksdag blifvit beviljad, vore det att sätta försvarsverket i godt skick och fullborda Carlsborg, sjelfva hjertpunkten för värt lands försvar. För öfrigt menade talaren, att utgifterna icke skulle stanna vid dessa millioner; man komme snart att yrka mera, om man väl kom in i det beprsade nätet, som skulle sträcka sig öfver landet ända till getabygden i Småland. Att införa riket i stasskuld kan icke vara rätt utan i yttersta nödfall för ikets försvar. I Frankrike hafva jernvägarne till väsendtlig del varit orsaken till den förfärliga skulsättningen under Ludvig Philip. I Österrike var det garantien åt jernvägarne, som försatte staten i konkursmessigt skick 1847 och utgjorde orsak till händelserna 1848. Konung Fredrik Wilhelm III i Preussen, ädel i äminoelse, dog med tom skattkammare, sedan staten blifvit inblandad i jernvägsföretagen. Äfven uppträdde hr Rosenblad såsom f. d. subalternoffieer i frågan om trupptransporter, samt stannade vid den sats, att sedan man uttömt sina krafter på jernvägen i stället för att sätta armeen och försvarsverket i stridbart skick, dä kunde det bli tid att tänka på minskning af armeen, ty man skulle icke ha medel till dess underhäll. Bättre vore likväl att en armå komme sent fram, än att ingen xmå skulle finnas sedan jernvägen att föra den fort på vore färlig. Värst af allt tyckte dock hr Rosenblal det vara att icke vederbörande varit i tillfälle att pröfva förslaget. Då utskottet det oaktadt framkommit med sin framställning, att Kongl. Maj:t skulle pröfva bolagets säkerhet, sä hade man vältat ett ensvar på konungens rådgifvare, då de åläggas göra hvad utskottet bordt på förhand ombesörja. Hr 20senblad minnes 1840 ärs riksdag och anser det icke omöjligt, att man i en framtid kan vilja ställa statsriderna till ansvar för de bestämmelser som fattas i förslaget. Jädant kan man alltid befara, så länge cet gamla bolagets Damoklessvärd hänger öfver sverska statsverket. Hr Rosenblad yrkar återremiss. Hr Bräkenhjelm uppträdde derefter och ville hafva bestämdt hvad man menade med nettoinkorrst. Han I klandrade utskottets framställning säsom grindad på inga säkra uppgifter och innefattande obestimda stiTIpulationer, samt yrkade återremiss. (Ferts.) Hos PRESTESTÅNDET gåfvo på e. m. lektorerna J. och D. Söderberg samt prostarna Ljungdahl, Hasselrot, Setterblad och Holmberg sina äsigter tillkänna; af prostarne Arosenius och Berlin, doktor Ghumeaslius och professor Carlson förekommo nya yttranden. EfIter slutad diskussien voterades först om kontrapropolsition, hvarvid 13 röstade för återremiss och 25 för afslag; voteringen i hufvudfrägan utföll med 20 nej Imot 20 ja, så att utgången berodde på den förseglade sedeln. Den innehöll ett ja. Derefter uppstod fråga om ingressen till utätandet, I hvars afgörande på f. m. uppsköts. Det bslöts nu latt bifallet skulle vara vilkorligt, nemligen så vida I det på grund af 1848 ärs oktroj bildade jeravägsbolaget ansåges icke existera eller hafva upphört. Vid I utskottets hemställan om den underd. skrifvelse som skulle aflätas i ämnet, gjordes ett tillägg ang. vederbörandes hörande, och en förändring till bereJdandaAaA Af Jag Allm sanee frrdala I et5llat för nsRllnaken