Aftonbladet – 21 augusti 1851, sida 3

LANDSORTS-NYHETER. Sundsvall. Under häftigt bläsväder uppkom vädelc den 7 d:s, kl. 6 på morgonen hos bonden Hans An. dersson i Maji, Njurunda socken, dervid ej mindre mangärdsäbyggnaden, än ladugärdsoch andra uthus på en timmas tid nedbrunno. Videldens uppkomst, som lärer skett i köket, voro gärdsfolket frånvarande ute på slättern öcH endast en piga hemma, hvadar elden fick sä stor ntveckling, att då folk: kom till städes, ansägs all slåckning omöjlig. De uppbrända husen lära icke hafva varit brandförsäkrade. Östersund den 16 Augusti. Väderleken har ötver en veckas tid varit särdeles .missgybnande för korn och potatisgrödan. En ihällande kall vestanvind har motverkat kornets inatatide: under det den lagt så kallad vindrost på axen, hvilken rost, : som kändt är, äfven sedan värme inträffar hindrar mätningen. De trenne nätterna till den 10,11 och 12 dennes, hvilka här benämnas jern-nätter, voro mycket kalla, så att potatisgräset har affrusit på flere ställen; äfFTIR SVIN NR 2 DT RTR TA TYPER TK SELMER EA PAREN omnämnda fönstret, hvarvid intet ord af följande samtal undföll honom: Magdalena !s sade deh obekante; xöppna! det är jag. Enligt löfte har jag kommit för att befria dig från din man och gifva dig en annan, som icke blifvit dig påtrugad af dina anhöriga: Har duwså tillställt, att misstankan för brottet icke kan falla på oss?5 Hvad den saken angår, svarade:den vid fönstret stående qvinnan, vkan du vara full: komligt trygg; mer än min försigtighet, har slumpen kommit oss till hjelp. Några fremmande män hafva i afton kommit til oss och stanna qvar öfyer natten, Att anklaga och öfverbevisa dem blir icke svårt. Kan jag således stiga in och följa dig? Kom! och låt mig sörja för det öfriga, Den upplysning, som Tredion af detta ohyggliga samtal vunnit, ökade i icke ringa mån hans ångest — hans hjerta klappade så häftigt, att man kunnat höra hvarje slag deraf. Det tillärnade brottet väckte hans afsky; pligt och samvete ålade honom, i ötverensstämmelse med hans egen böjelse, att genom ett raskt och modigt steg söka förekomma det; men af alla de goda egenskaper, som naturen tilldelat den fromsinte mannen, var behjertenhet den, hvarmed hon varit minst frikostig emot honom. Sjelf förebrådde han sig sin feghet, och likväl besegrade räddhågan både hans pligt och hans goda föresats. Han föreställde sig att det ringaste buller, han veat göra, skulle ådraga honom en bledig hämd f mördaren, hvilken, för hans af förskräcselsen upprörda inbillning, framstod i forn; och storlek af en jette. . : Hvartill, så resonerade han med sig sjelf. skulle det väl tjena att ropa på hjelp? Följlen skulle endast blifva, att jag derför komne alt plikta med mitt eget lif, utan att kurs: rädda en annans; men, då jag ej kan före-k j