Aftonbladet – 19 augusti 1851, sida 3

föra sig med sina rådgifvare, hvilka för meddelandet af sina råd åtnjöto höga löner. Han ansåg Laignelet jemngod med hvilken som helst af dessa rådgifvare, och hyste för honom ett oinskränkt förtroende; likväl värderade han icke hans råd så högt, att han kunde föredraga dem för rikets mynt. Efter några ögonblicks eftersinnande svarade han derföre: Att säga sanningen, min gode husbonde, är jag helt och hället oförberedd på denna fråga.n Emellertid sökte han att hålla god min och tvingade sig att skratta, hvarunder han något väl enfaldigt tillade: Ah, jag ser nog hur det förhåller sig — det är icke husbondens allvar. Men lika mycket — det är alltid bättre att skratta in att gråta; likväl skulle jag föredraga mina penningar, så vida icke ...s Under allt. detta kunde Tredion icke dölja den ångest, hvari denna hemhghetsfulla fråga försatt honom, och våndades af otålighet att erfara rätta sammanhanget dermed, i synnerhet då han såg att Laignelet icke log, men i den mest allvarsarama ton sökte öfvertala honom. Du går nu att lemna mig:, fortfor den senare, sedan du varit sex år i min tjenst, och du har all rättighet i verlden att utbekomma de penningar, du så väl förtjent. Men tror du då att jag kunde se dig rakt i ansigtet, om jag ärnade beröfva dig en enda skilling?, Min, kära husbonde, invände Tredion, hur skall Jag kunna se min hustru och mina barn rakt i ansigtet, när de fråga mig efter de penningar, med hvilka jag lofvade återvända ifrån Fougeres?, Jag vet hvad du i detta ögonblick tänker,, svarade Laignelet, men jag upprepar mun försäkran, att du, om du antager tillbudet af mina råd, snart skall blifva lika lycklig med