Aftonbladet – 18 augusti 1851, sida 3

If icke för ögonblicket beredd att fullständigt uppSam va ett så oväntadt inkast, har jag dock att stödjajordnin n, med hr Silfverstolpes öfverensstämmande mearbete! ig, på hvad redan i samma syftning blifvit anfördt nen Z nt på hvad riksdagsprotokollerna från förra riks-dersso! gen för dessa stånd innehäller. En talare yttrade Ban , uti en likartad fråga med denna, följande ord:laf en arfvare åter hafva alltid före 1846 ärs näringsfriaf Sv: tsförfattning egt rättighet att å landet, utan mä-lPer Pi weprof, utöfva sin handtering; säledes innefattarFErikss skottets förslag en ätergång till mera inskränkande Sta igter, än de, som tillämpades under skräförfattnin-samm ns sista tider... I detta yttrande finnes en bekräf-!slag t Ise på hvad hr Silfverstolpe uti nämnde reservation föranl märkt. — Sökes äter ett svar på frågan, huru ar-bestre stsskicklighet i handtverk bäst är att finna, så fin-l skott. r jag endast ett svar derå fullt tillfredsställande, talade smligen i dessa ord: genom frihet ocb concurrence. beslöt oncurrence är otvifvelaktigt den säkraste driffjedernvid vc 1 arbetsskicklighet. Att i allt fall mästareproficke Vid gör nägon tillförlitlig garanti för godt arbete inseslet fö eraf, att säsom i hr Sundblads reservation gaoskal Be ktigt är antydt, äfven de, som undergätt sädantlutsko -of och väl bestått det, kunna lemna dåligt arbete, N:ris orföre att de i sin tjenst antagit oskickliga arbetare. och ckså måste skräembetet öfvergifvas, emedan med-Lagsmmarne af skräyrken rotade sig tillsammans, för 46 — tt hindra det mänga deri intogos, hvilket vällade tt slags dåsighet och sömnaktighet bland handtverarne som saknade, men för att utveckla arbetsskickghet behöfde täflan eller concurrence. Ett steg tillRI aka till detta tillstånd och ett närmande till skrävänum endet är verkligen det förslag, allmänna besvärs och män konomi-utskottet nu afgifvit, i stället att det helldre förek ordt göra tillfälle till täflan i arbetsskicklighetöppet neml ör alla säsom den bästa sporre till arbetets fullkom-nN:0 ande, liksom ett tullsysteme, grundadt på möjligast ende törsta frihet och lindring i tull, är tjenligaste med-hvar et att uppbringa handel och industri. Endast under det I .ådana förhällanden kan den menskliga uppfinningsutskt väfvan och arbetskraften ledas tl den högsta utvecknen ling. Derförutan förfelas alla föreskrifter, som äsyfföra ta att bereda bergning åt det största antal arbetare. förm Det har blifvit nämndt att skråväsendet verkat väl-!ran sörande genom det conventionella förhällande, somej d änder skydd deraf uppstod emellan mästare och deras Maj arbetare, det paternela tillständ,hvari mästaren derunutan der till deras lärlingar försattes. Derom kunde visverf serligen vara mycket att säga, och jag tror äfven, att utve inder förra ärhundradet, då skräväsendet florerade, get, sxisterade ett mera paternelt förhällande emellan mär!P stare och lärlingar än i synnerhet under sednaste Gre tiden egt rum. Om det likväl stod i oförenligt sampå band med skräväsendet, och icke heller var en veratt kan af tidsandan, lemnar jag oafgjordt; dock böjd att fog: antaga, det upphörandet af berörda paternela och inblef timare förhällande egentligen bör tillskrifvas den omör ständigheten, att den individuela sjelfrädigheten gätt! Fr i bredd med den allmänna stigande välmågan ochlninj utvecklingen af mängsidigare förhållanden; att delaf unge i förening dermed, mera blifvit och lifligarelets önska att vara män för sig. Huru dermed ock mål föl förhälla sig, så är dock visst, att detta paternelalanr förhållande icke existerade mera, då 1846 ärs för-lyot fattning utfärdades, än 4 är sednare. Men lika visst ul är också att skråväsendet hade med sig ett annat per-lsfy sonligt, ingalunda prisvärdt, förhållande, nemligenljyfy emellan gesäller och lärlingar, ett slags penalism och I allt dertill ett af mycken rähet, säsom ock hr Brink i sitt I sta) yttrande vidrört, hvilket återtagande för ingen del gå vore gagneligt. sin Vidare har af hr Boseus anmärkts, att bland handt-,ra verkare skall råda stor missbelåtenhet med det när-lho, varande tillståndet. Sädant må väl, om det egerlqar grund, utmärka en af de följder, som beteckna öfvergängsperioder. Att de förnödenheter, hvarmed handt-! ky verkare förse kunder, varit mindre nu än förr att!pa tillgä, har likväl icke, emot verkliga förhällandet,an: kunnat förebäras, lika litet som att dessa handtverks-för producenter visat mindre arbetsskicklighet nu än förr. Har också missbelätenhet, lätt förklarligt, fått insteg fy hos handtverkare, som fordom kunnat utesluta andra sk från deltagande af arbetsförtjensten, så lärer belåten-m Theten vara desto större hos de flere, för hvilka arbets-! yo Ttörtjensten nu äfven blifvit tillgänglig och tillfällelre Tsälunda öppnadt till sjelfförsörjning för en störrelye I samhällsklass, hvilket mäste vara en vigtigare upp-Im gift för statens och lagstiftarens omsorg, än den attlae inskränka arbetet till vissa, färre personer, hvarige-gs nom desse endast riktas på andras bekostnad. Också ai tror jag, att hos mängden finnes belätenheten med so det införda friare näringssystemet i stigande äfven-lte som alltmera värme för yrket hos lärlingar eller den ltr ; yngre generationen. m i Förhållandet emellan kapitalerna och handtverksar-o, beten har, efter min tanka, icke undergått nägon vä ri , sentlig förändring i följd af nyssnämnde system. Li-lni a kaledes kan jag icke ingå på hr Bosei anmärkning, I 4 som skulle förbrukare i allmänhet förlora på förän (a dringen, enär förlust kan vara att färäkna deraf, attla vända sig till den handtverkare, hvars skicklighet icke g blifvit genom mästareprofs afläggande vitsordad. Jagk häller före att förbrukaren alltid vänder sig företrä-lq I desvis till den handtverkare, som lemnar den bästa vara till billigaste pris. Just deri ligger den säkrastels garantien, att arbetsskickligheten icke skall utdö bland handtverkarne. g Jag kommer nu till hvad hrr Gustafsson och Hes-lf selgren för bifall till förevarande utlätande hufvud-le sakligen anfört eller att den större grad af närings-f frihet, som genom 1846 ärs författning blifvit införd, !f skulle leda till att göra arbetaren till träl under ri-Is kedomen. Till bevis derå har England såsom exem-l pel citerats. Jag saknar icke egen erfarenhet oml, förhållandet härutinnan i nyssnämnda land, der jag gjort mig nägon möda att särskildt i detta ämne vinna kännedom, och jag har kommit till en sädan erfarenhet derom, att jag skulle anse det i hög grad! önskvärdt att handtverksarbetarens i England lott äf-l! ven blefve handtverkarens i Sverige, att desse äfven här kunde lyckas komma till den jemnhet i förmögenhetsvilkor och den sjelfständiga ställning, som del! ordentliga handtverkarne i England innehafva. Aldrig har der heller försports att en sådan följd af näringsfriheten uppstätt som den nyss omförmälda, hvarå man nu här anspelat. Att der, såsom annor-I. städes, bland en talrik folkmängd, äfven anträftas mycken uselhet och hos en del behof att till hvad pris som helst tjena andra för sin lifnäring, är ett obestridligt factum. Det faller likväl ingen der in att tillskrifva detta näringsfriheten. Omöjligt är också för mig att inse, det frihet för en hvar att arbeta i det yrke han vill välja skall leda till större lätthet för vissa att förtrycka andra. Deremot finner jag större förtryck i ett sådant förhållande, att nägon kan föreskrifva en annan en viss tid tjena honom, än deri, att en hvar kan undandraga sig en sådan föreskrift och i stället arbeta för sig sjelf. Slutligen och i anledning af hvad hr Norin yttrat, tager jag mig friheten förklara, att jag för min del icke fordrar, att i något yrke mästareprof skall bePl höfvas för vinnande af rättighet att hälla handtverksilyerkstad. Denna åsigt står i konseqvens med hvad jag haft äran anföra derom, att fri konkurrens äfven härutinnan är den säkraste garanti för arbetsskicklighet och förmåga att fullgöra hvad till yrket hörer. Den fria konkurrensen mäste vid alla tillfällen verka mera än allt annat. Men jag finner att tiden är längt framliden. Ehuru mycket än vidare kunde vara i detta afseende att yttra, tror jag mig dock kunna afstå derifrån och inskränka mig till yrkande af ogillande utaf förevarande utlätande. a I BONDESTÄNDETS plenum sistlidne lördag förekom Borgareständets inbjudning till deltagande i dess beslut i fräga om Ekonomi-utskottets utlåtande N:o 131, angående införande af decimalsystemet för mynt, mätt, mål och vigt. Per Nilsson från Skäne talade för bifall härtill, enär öndamälet med inbjudälningen stode i full öfverensstämmelse med Bankoutskottets förut i samma ämne afgifna och af Bonde ständet godkända betänkande, men Strindlund förect5llda sir afslar Ä inbjudningen vid betraktande a RH ww EE HH Er