Aftonbladet – 16 augusti 1851, sida 3

Hos BONDESTÅNDET justerades i dag protokollet för den 12 dennes, innefattande diskussionen öfver enskilda utskottets förslag till und. skrifvelse i Beväringsfrågan. Svartling begärde ordet och protesterade emot talmannens vid samma tillfälle gjorda reservation emot den af ståndet godkända skrifvelsen, förklarande atthan förgäfves letat i grundlagen efter nägon S, som medgifver talmannen en dylik rätt. Han beklagade vidare att ständet lyckats så illa i sitt val af ledamöter i Enskilda utskottet; och enär, bland len mängd förebråelser dessa ledamöter fått uppbära, Johannes Nilssons frän Skåne yttrande, oatt Bondeständets enskilda utskott vore det sämsta af alla vid innevarande riksdag., ej blifvit återtaget, afsade han sig förtroendet att vara utskottets ordförande. Talmannen förklarade sig hafva handlat likmätigt den pligt grundlagen honom ålägger, men han ville afstå från sin begäran att reservationen måtte ätfölja den underdåniga skrifvelsen, endast den blefve förvarad i protokollet. Rutberg och Strindlund gillade talmannens åtgärd och Strindlund hemställde särskildt om ej Svartling ville medgifva, att hela diskussionen af den 12 finge itfölja skrifvelsen till Kongl. Maj:t. För öfrigt hade ej hittills utskottens ledamöter fått vara alltför granntyckta, och om nägot utskott fått uppbära skarpa tillvitelser vore det väl Statsutskottet, dit talaren hörde. Vill man gerna tala sjelf, tillade han, må man ock medgifva andras yttranderätt, ty den der ytteriga finkänsligheten hör fruntimren till, och ej karlar,. Johannes Nilsson hade redan inom enskilda utskotet blifvit förberedd på en blifvande tillrättavisning, och hade hört ett vackert tal af Svartling om de anmärkningar denne ämnade göra. Han ansäg dock len nåmnde ledamotens besvär hafva varit större än let förtjenade, och som han ej visste nägot bättre attryck om enskilda utskottet än det han en gäng fällt, ville han nyttja Pauli ord, att hvad som är sagdt är sagdt och hvad som är skrifvet är skrifvet. And. Andersson betviflade talmannens rätt att vidfoga en reservation och var nöjd att frågan derom förfallit. Afvenså Ola Mänsson, som dock tyckte att utskottets ledamöter ej bordt taga så illa vid sig. Att afsäga sig förtroendet dervid ginge ej an; men man kunde försumma att infinna sig, och sålunda bli afsatt, eller ersatt genom en suppleant. Den aktning han hade för enskilda utskottet hade ej blifvit förändrad genom Johannes Nilssons yttrande. Johannes Nilsson från Bohus län var ej tillräckligt förnärmad för att begära sitt endtledigande — ett yttrande som afhördes under muntert bifall. Östman uppmanade till enighet och Efraim Larsson trodde ständet hafva angelägnare göromäl, än att upptaga tiden med onyttiga ordvexlingar, hvarefter denna lilla episod slutades och diskussionen fick utgä ur protokollet. En mängd utlåtanden afgjordes, hvaröfver redogörelse skall följa i nästa nummer.