Aftonbladet – 16 augusti 1851, sida 2

TYESTAMENTET. Pp ALOTS SCHREIBER. (Slut från gärdagsbl.) Modesti, öfverdrifven modestil, inföll bokbindaren. Ni behöfver blott taga pennan i hand och ådran flyter i kapp med bläcket. Blott en anmärkning torde ni tillåta mig. Jag önskar mig ett poem efter modernaste fason; bilder, rim, allt måste vara nytt. Bilder ur hafvets djup, ifrån Afrikas sandöknar, gripa underbart känslan och fantasien. Med rimmen förhåller sig på samma sätt. De för-. brukade, utslitna, till exempel finna och vinna, hjerta och smärta, ljusning och tjusning, äro tomt klingklang; men rim, som ännu icke igenom omloppet förlorat all pregel, såsom gazell och forell, Alhambra och ambra, äro af otrolig effekt., Wiese förnyade sin försäkran, att han hvarken på antika eller moderna rim kunde åstadkomma något drägligt. Olyckligtvis kastade nu bokbindaren blicken på poetens skrifbord och upptäckte början till ett längre poem, med ötverskrift: Till Agnes,. Han tog bladet och sade med ironiskt leende: Ah, nu ser jag, hvarföre ni ej kan fabricera ett poem för mig; ni behöfver bilderna och rimmen för er sjelf. Den arme Wicse råkade i plågsam förlägenhet; hans ansigte, — för att nyttja en likmelse af Buttler, — glödde som en kokt kräfta. Men herr Klinge låt sig icke häraf störas, utan ffortfor: Ja, flickan ör så skön, att hon äfven kan ssätta en students hjerta i eld och låga; men vupptag icke illa, min vän, om jag säger er, satt ni svårligen kan tänka på giltermål, ty med en fru komma barn, och en familj lefver icke af poesi och solsken., Herr bokbindare,, svarade Wiese med retad stolthet; friar jag till en flicka, så kan jag ock bjuda henne en försäkrad existens. Bekymra er icke, ty för mig sörjer en, som