Aftonbladet – 16 augusti 1851, sida 2

gge partierna; kort sagdt ingen likhet emellan det uvarande England och England för 20 år sedan. ch då nägon sådan likhet saknas, skall man pästå et icke vara på tiden att nu fortsätta den rad af geomgripande och nära nog omstörtande åtgärder, som egyntes med reformbillen, och att England icke vart tjugonde är står ut med en ny revolution. Sä skildras förhällandet af en Whig,som, beläten ned sitt verk, Önskar ro för sina äterstående dagar ch tycker det vara härdt att han, 1med äfventyr för itt lugn och sitt statsmannarykte,, nödgas omgöra vad han tror sig hafva gjort en gämg för alla. xDerpå svara vi, att om analogien icke är illindad i alla omständighetter — hvilket ne dgifves — så utgöra olikhetcerna i det närarande tillståndet icke några fföreträden, och tt utsigterna just derföre äro mindre gynnamma för en beqväm statskonst, som låter akerna gå sin gång på en slump. Första likheten består deri, att det Toryparti, hvars nvishet Whigs hade att tacka för sin seger, ch vid behof alltid kunde begagna som trumf mot Folket i det hela, har nu försvunnit. ör 20 år sedan innehade Whigs rollen af nedlare mellan två ytterligheter, och ju mer irsinniga Tories voro öfver dem utsträckning, om reformerna småningom fimgo, ju lättare plef det för Whigs att föreslå och behålla just vad de funno för godt. En bättre hiämmsko politiken har aldrig funnits än toryismen; kada blott att den spricker när den anlitas ör starkt. Det parti, som nu är Whigs velerdeloman, har ingen håg att låta begagna ig till denna nyttiga men sjelfmordiska tjenst. )et ärnar icke nöta sönder sig till stoft, till vhigpolitikens fromma. Det gifves ingen reorm i kyrka eller stat, ingen utvidgning af allmänna valrätten, intet afskaffande af monopoler, ingen nyhet af hvad slag som helst, som icke äger understödjare äfven inom det så kallade konservativa lägret. Äfven der träffas samma tankar, i många punkter, öfver de så kallade revolutionära åtgärderna, som hos de mest afgjorda demagoger. Man finner der män, som önska fulllständig skiljsmessa mellan kyrka och stat, som agitera för suveräna synoder, eller i diretkt motsats dertill vilja förvandla biskopar coch prester till omedelbara tjenstemän i staten, som fordra sjelfständighet för kolonierna och ytterliga besparingar i de allmänna löneanslagen; män, som i lagförbättringen vilja gå så långt som någon annan och knappast hysa verklig vördnad för en enda bland våra gamla semhällsinrättningar. När lord John Russell nästa år träder upp i parlamentet såsom dess reformator, skall han fåfängt se sig om efter de män, som åt en murken borg ägnade samma dyrkan, som den rättrogne papisten åt ett helgons qvarlefvor; och lika fåfängt skola hans blickar efterspana någon tillbedjare af kamslirättens spindelnät, eller någon af de larmmtrummare bland oppositionen, hvilka, allt efter hans godtfinnande, ömsom beredde honom en lätt seger, ömsom ett tryggt återtåg. :Han skall icke mera varseblifva dessa beqväma folier för sin visdom. Midtemot sig skall hamn i stället skåda män, som tycka honom icke gå långt nog, men icke dem, för hvilka hvarje framsteg var ett steg för mycket. För 20 år sedan hölls striden emellan förnuft och fördom, sansen och hänförelsen, och lord John var stori den striden. Nu gäller det att uppställa förstånd emot förstånd, under äfventyr af det obehaget att representera ett mera inskränkt förstånd emot ett öfverlägset. De konservative skola lika gerna strida mot hwonom för att tillkämpa sig försteget och förstöra hans planer. Fördomen, som fordom ålade dem evigt motstånd mot reformerna, har flytt. Den engelske landtjunkaren, köpmannen, landpresten, kommunaltjenstemannen, jursten känner sig ej vidare frestad att träda upp emot de Russelska förslagen, derföre att dessa åsyfta reformer; de kunna lika väl finna sin räkning vid att fordra mer ingripande förändringar, än att kämpa för inskränkningg i de föreslagna. Detta är klippan, och en ssädan att hvarje ängslig politik måste stranda på den. Skulle således våra ministrrar nyttja sina ferier till funderingar öfver huru liten den reform må kunna bli, hvarmedl folket skall afspisas, så kan lätt hända dem att deras konservativa medtäflare, hvilka ännu alitjemt äro farliga nog, fastän nu mera icke eniga, snappa undan brödet framför munnen på dem, genom ännu mera frisinnade förslager. Vilja de gamle arrendera makten på nytt, så måste de bjuda anständigt och förstärka sig med populära och driftiga medhbjelpare. Detta är, efter vår åsigt, det problem, som det nu sluItade parlamentet har lemnat till påseende unIder ferierna.