Aftonbladet – 16 augusti 1851, sida 2

gjorde han af tacksamhet ett nytt testamente. Väl öfverensstämde det bokstafligen med det förra, blott med den skillnad, att i stället för den gode Wiese, krigsrådet von Zahn insattes som hufvudarfvinge, och den förre nu affärdades med ett legat af tjugutusen gulden. Krigsrådet och hans fru måste lofva, att ända till testatorns död hålla dispositionen hemlig. Men oaktadt detta tysthetslöfte transpirerade dock hemligheten. Sannolikt hade krigsrådet meddelat den åt nägra af sina kreditorer och så förbredde sig ryktet, att kommersrådet förfogat öfver sin förmögenhet. Detta rykte kom äfven för den arme Wieses öron. Denne hade under sin välgörares sjukdom och äfven sedan dagligen besökt honom och icke förmärkt någon förändring i hans bemötande, hvarföre han ock icke ville tro den kringspridda sagan. Flera veckor voro förlidna sedan kommersrådets tillfrisknande och Wiese skulle just besöka honom, då han på vägen till hans hus, erfor, att han plötsligt afiidit af blodslag. Wiese blef sorgligt öfverraskad och utgöt tärar, sannolikt de enda som fälldes vid detta tillfälle; men till denna uppriktiga sorg förenade sig äfven bekymret 1 afseende på det sednare testamentet. Detta testamente bekymrade dock icke blott Wiese, utan nästan lika mycket krigsrådet. Då han underrättades om morbrodrens död, befann han sig allena med sin fru. Gud ske lof! sade denna, att mannen med lian skördat honom, Nu äro vi allena egare af hans stora förmögenhet. Icke så alldeles, inföll krigsrådet. Vi måste till den lumpne studenten Wiese utbetala tjugutusen gulden; ack det fördömda testamentet! Men du är ju deruti upptagen, som hufvud-arfvinge,, bemärkte frun. ,Visserligen, fortfor krigsrådet, — men om testamentet icke existerade vore jag icke blott hufvudutan enda arfvingen, ty jag är Cen aflidnes närmaste slägting. Utan detta olyckliga dokument hade Wiese icke ringaste anspråka.