Aftonbladet – 13 augusti 1851, sida 2

OT 0 CA SVR MV EM fr ELER SAS DEN i stället tidningen om den olyckliga arresteringen och återsändandet till Paris. Brist på medel tvang till ständernas sammankallande i Gefle 1791. Planen för denna riksdag var simpel. Adelnlemnades förlorad i ett vrångt sinne. De andra trenne ständen voro att räkna på. Deras interöt, det sätt hvarmed de handterades, verkliga och chimeriqua enskilda förmåner, kalaser och svenska afunden garanterade deras trohet, och den vaksammaste tillsyn förekom alla frestelser. Länge borde man likväl icke uppehälla sig; allt arbete skulle dritvas med force igenom Secreta-utskottet. Plena skulle göras sä sällan som nänsin möjligt vore, och intet just på samma dag i alla ständen. Nägra utskott, utom det Hemliga, skulle sättas, vederbörande till nöje och tidsfördrif. Finansärenderna voro uppgjorda och fördes i land som bekant är utan särdeles annan svärighet än den, anständigheten fordrade. Följande teckning är karakteristisk: Den 28: Elektorsvalen. De aflupo uti alla tre ständen efter önskan. En farhäga var förbi, och luften klarnade. Samma dag val till utskotten, som öppnades mändags morgon in plenis, och kl. half XI sammanträdde Hemliga utskottet. Man gjorde sig hopp att finna ibland adeln de. af fordna embeten eller egen förmögenhet mest distinguerade personer af opposi ionen. Habituden attlefva med dem hade gjort en agrement, och man hade haft tillfälle att jemka litet ä ömse sidor. Man hade lätit känna sin önskan att finna der ätminstone riksrädet Bunge; men det var omöjligt. Den bittra-egensinnighet, som förförde adeln uti alla sina demårcher, bedrog dem äfven nu; De behöllo af förra Secreta-utskottets ledamöter grefve Hamilton, baron Lantinghausen, baron Mannerheim, baron Rappe; men man ajouterade sedan en barlast af antingen de mest dåesagreable. personer, eller sädane, öfver hvilka kungen kunde enskildt hafva att beklaga sig, såsom ibland de förre grefve Hamilton, Gerdt Klingsporre, Brynte Lilje, Didron, brukspatron baron Hermelin, major Stedt, en unger pojke von. Schantz; ibland de sednare kanslirädet Engeström, baron Christer Posse, som 1789 bar fram Hermanssons memorial, och Clas Lewenhaupt, uppfödd i kungens hof. Till all Guds de se 1; til k g! Sö fc b es si fö Pa ma te T vv HV hr lycka satte sig der Frietasky. Lantingshausen uppförde sig der, som alltid, med klokhet, ära och ömhet för ämnen, som icke böra äfventyras. Han var kanske: den, som mest hjelpte kungen satt hålla deliberationerna vid skopan, och tydligast; men tillika beskedligt, visade den gräns, hvåröfver man icke skulle varda gängandes: ocksä gick kungen ur tiden med en stor respekt för honom. Trenne hederliga män distinguerade sig äfven på det fördelaktigaste sätt, nemligen assessorerna von Stockenström och Heykensköld; och brukspatron Tersmeden. Clas Lewenhaupt. var kall och fier, men marquerade icke hvarken skyldigheter eller -attentioner. Adolf Hamilton var ifrån kungens intimite och dagliga umgänge öfvergången till. hans uppenbara fiende. Han hade mera qvickhet än kunskap. Ton -äåf stora verlden gjorde hans galla mera bitande, men han hade mycken liten värdighet, och kungen förstod alltför väl att skämta sig ifrån honom. Mannerheim var väl bitter; men beskedlig, och talte sällan. Rappens reputation, som han egde på Riddarhuset, kunde jag aldrig begripa. Han talte en gäng 1789 och 3 å 4 gånger 1792, men han talte stenstil med timidite, och så litet determineradt, att kungen trodde honom vilja göra sig väg till finansminister. Det fann jag likväl icke heller. Utaf de öfrige ständen voro kärnkarlar skickade. Wallqvist talte oupphörligt, men begärde aldrig imra vän 2. minuters såga haru saken: förekom: hos nerhet en gäng uti frågan om uppgälden, der Han skilde frågorna och framsatte riktigt ämnet. Nordin talte ingen enda gäng högt, men hviskade så mycket mera; han renoverade hvar morgon sin toups un der aldraödmjukaste tjenare för hans nådiga herrar af adeln, när de kommo in eller nyste. Borgrarne voro präktige. De bugade sig och refererade sig aldraödmjukast till herr finansministern, under det Häkansson, tjock i halsen som en domherre, gaf en fatiguerad complaisant nick. Kungen var icke nöjd med detta titulatur, men det kunde icke korrigeras: de författade länga memorialer, hvarföre Gud deras själar evinnerligen fröjde! ty de voro äfven så många lindringar i mitt besvär. Hoppenstedt skref mindre memorialer, men han gömde lärdom och spiritus i sin hakepäse. Borgmästar Fagerström, det mest ilskna kräk, som nänsin burit menniskohamn, var en arbetande ledamot, sökte sak med-adeln, och ville ändtligen lefverera Rappen en batalj: men han kräktes dagligen galla, och hostade så oanständigt, att kungen visserligen aldrig tillåtit den skönaste grefvinna, att infinna sig med en sådan rhume uti societten. Minnet af herr Välley och herr Weyerin roar mig ännu ofta uti min enslighet. Bönderna pratade, kan man tänka; jag annoterade mig alltid till minnes deras favoritord och fraser, och skref sedan ett nonsens å peu prås sädant, som de talat. De bugade sig vid justeringen, och Ahlman fick ej lägga sig deruti. Om riksdagens gång -bör man läsa Schröderheims skildring, för att finna huru allt leddes med intriger, för att få nya anslag beviljade. Sedan detta gått igenom var allting väl ombesörjdt, de vanliga ynnestbevisen, ordnar och titlar, utdelades och riksdagen åtskitjden i förbigå de följande berättelserna, af hvilka den om konungens mord innehåller flera intressanta detaljer och visar Gustaf III 1 en ganska vacker dager, för den styrka, med hvilken han bär sina plågor, och det mod, hvarmed han gick döden till mötes. Schröderheims namn vardet sista konungen ropade och hans hand den sista han tryckte. Brefvexlingen mellan Gustaf III och Schröderheim lemnar många intressanta bidrag. till tidens historia och till konungens karakter. Mycket frimureri spökar der; äfvenså åtskillig machiavellism, såsom exempel hvarpå kan anföras följande yttrande, uti ett bref ifrån Spaa, 1780: ; a Jag har igenomläst bränvinsdirektionens betänkande. Jag har funnit tta projektet om pannornas sönderslående lärer vara en nödvändighet, och då ör det bäst att det sker af rädet under min fränvaro; odium faller då på herrarne, och skulle nägon stor oreda deraf uppkomma kan jag. snarare hjelpa, utan att blottställa min myndighet. Det är visserligen det största prof af en fullmyndig Konungs makt, att ändra hvad dess räd gjort under dess fränvaro; derföre finner jag just nu momenten inne, och börej läta den förbigä.. Innan min hemkomst äro ock pannorna sönderslagna, och då kan ej saken omgöras mera. Det äterstär att se om lönnbränningen stannar, , Följande yttrande ur ett bref från Rom, 1784, är ganska märkligt: ..Hade de lärdaste önskat, att kejsaren Josef II i Österrike och jag räkats, så böra de vara nöjde. Vi ha sett hvarann i Flörentz och i den stora staden Rom; vi ha funnits ihop på knä vid foten af S:t Pers altare, och der har man slagit vad om hvilken af oss var mera katholik, han eller jag; och för till säga sanningen, tror jag mig mera apostolique, och oss begge lika katholiqua, ty jag tror efter Upsala möte, och ban; tror ingenting. Jag är ganska nöjd med denna en trevuen, han är på mer än ett sätt märklig: Lät mig veta i detaille, hvad som säges om denna entrevuen, bäde likt och olikt; omdömena äro rätt roligal, att höra. Hvad presternas dekorationer angär, så är jag ej förundrad att det talas med och mot; men hvar ; förnuftig. man lärer finna, att det är nyttigt att multiplicera den influence, kronan eger på det ständet, och att på biskoparne är ej mera än hederstecken. VR DD AH ra KH PA Om PR RN RV MO AA M a PP M GE. HMM mm ee mh mn Ormen BRASS ur ct sm TLL 53 I HD RM Rea -— ON Na rvdlad sl I FS c