Aftonbladet – 12 augusti 1851, sida 2

ny opera af Thalberg, jag trorden hette Florinda. På K. Italienska operan, Covent-garden, hörde jag i går Meyerbeers Profet. Haymarkets orkester, stor och säker, herrliga basar, men något svaga violiner. Ackompagnementet jemt och godt, dock ofta för starkt, men hvilket till en del låg i kompositionen. Covent-garden-orkestern förtjenar allt beröm. Sex kontrabasar och allt annat ji förhållande dertill. Ackompagnerna med smak och förstånd. I allmänhet: såmgrösterna något tunna, likväl flera sköna organer, dock hörde jag ingen af första ordningen som var vuxen sitt parti, icke ens Mario. Attpartierna ju framskrekos rent och med beundransvärd konstfärdighet, derom är ej fråga, men registren förhålla sig till hvarandra så, att man i samma solosats icke sällan trodde sig höra två eller tre alternerande sångare. Fordrar modet, att kompositionen liggenm bravurpartiet utom menskliga förmågan, så är deti alla fall ett stort estetiskt fel, då den omwtiverade firgoch klang-förändringen oupphörligt, att jag så må säga, stör den musikaliska andakten. Flera takters sostenuto på de höga tonerna, under det orchestern utarbetar ett motiv, lycs kades sällan; antingen blef det skrik eller tremulo. Men här vill jag åter kasta skulden på kompositören, som begagnaw menniskorösten som ett blåsinstrument. Drillar slogas så långa, så konstmässigt och ffullkomligt, att det var en skam att höra dett, ty utan det föregående skulle ingen kunnatt gissa att det skulle vara musik, Månne den store Meyerbeer i sin Profet icke alltför mycket offrat åt tidens förskämda smak? Balletterna voro storartade, luxuriösa och bländande. grupperingar och tablåer under medelmåttan. Totalomdåömet blir, att jag förr aldrig sett en sådan mängd hvita ben på en gång följa centrifugalkraften. — Klockan slår 9 och FEendon börjar uppvakna, jag lemnar teatern för att utvandra 1 verldsteatern; under en varm helsning till det kära hemmet i Norden och en from önskan för den älskade fosterjordeng framgång till lycka och öra,