Aftonbladet – 6 augusti 1851, sida 2

RODERIC IH) ELLER ETT LYCKANS BARN. EN DUBBELHISTORIA i AF HEN2AIK SCHOZx KE. I. Då han kallades till middagsbordet, var Birnenstiel edan rest. Ännu hade Roderich, som fann sig väl af tt få vara ensam, icke uti tårar funnit lindring för sin smärta, åt hvilken han gerna uteslutande velat öfverlemna sig, endast icke hans mage nu så i otid hade gjort sina vafvisliga fordringar gällande. Redan vid den första skeden af den varma soppan vörjade hans ögon att fuktas; men då värden inbar en vammelstek med sin sköna bruna sås, alldeles lik den ans salig faster, då de sista gången sågo hvarandra, r honom uppdukade, flöto strida tårfloder från hans ögon. Sakta gråtande sönderskar han steken och förtärde den under stilla vemod med den mest glupska aptit. ,Goda moder! Du som förklarad sväfvar öfver stjernorna-, utropade han snyftande, i det han stoppade den ena biten efter den andra i munnen, och jag står ensam på jorden; men om det är de saligas andar förunnadt att blicka ned på de jordiska, så är jag säker att icke vara af dig förgiten. Sänk derföre, förklarade ande, dina blickar ned på den faderoch moderlöse. Vid dessa orl skar han åter ett stycke af den feta steken, hvilken förrättning för några ögonblick afbröt håns pathetiska utrop, utan att derföre kunna hämma håns upa sorg. i Sedan steken på detta sätt under ljuft svårmodiga och under på den bortgångna riktade tankar blifvit nära uppn, började Roderichs fantasi att taga en högre fiygt. ingtansfult upplyfte han sina tårfyllda ögon tillika med don afgnagda benknotan, som han höll i venstra handen, emot himmelen eller rittare emot taket, under det han suckande utropade: Ack, tag mig upp till dig! Hvad skall väl jag, stackars öfvergifne, göra här nere? Hvar fnna ett hjerta, som medlidsamt klappar för mig? Den gode Roderich trodde icke att hans monolog afhöriles al nigon, om icke af hans saliga fasters ande: ty hen hade icke blifvit varse en vacker femtonårig flicka,