Aftonbladet – 6 augusti 1851, sida 2

märksamhet afvaktade ett, som hon hoppades, jakande svar. Öch huru kunde det väl utfalla annorlunda? Han emottog anbudet så mycket hellre, som geheimerådets gods endast låg några timmars väg ifrån den stad, der han skulle uttaga arfvet efter sin faster. Grefvinnan Wilhelmina nickade glådt med hufvudet och sprang ut för att för fröken Brigitta, geheimerådets dotter, beritta det putslustiga äfventyret. Arfvet. Den tjuguåriga fröken Brigitta, som var ytterst känslofull och väl bevandrad uti den nyaste romanlitteraturen, fann äfventyret gudomligt, och sedan hon sett Roderich fann hon det ännu gudomligare, utan att likväl högt uttala det sednare. Herr sekreteraren; egentligen antagen endast som kopist och privatsekreterare, for icke till staden, der hans salig faster bott, utan till sin gynnares landtgods, der han inom åtta dagar redan var så fullkomligt hemmastadd, förtrolig och afhållen, samt derjemte förälskad, att han glömde både sorger, hamraelstek, faster och arf. Han satt väl till häst och hans dans utvisade att han gått i en god skola. Dessutom hade han en vacker röst, spelte med färdighet klaver och harpa, tecknade med smak och var en underhållande säll-skapskarl. Huru kunde han då väl annat än vara afhållen? Fruntimren, deribland äfven geheimerådinnan von Landern, kunde icke nog prisa geheimerådets smak och menniskokännedom. Herr von Landern sjelf var äfven rätt nöjd med sitt val, ty han fann hos Roderich mera kunskaper än han hade väntat. Snart anförtroddes han vigtigare expeditioner, rådfrågades uti mångahanda ämnen och blef slutligen anmodad att efter inkomne rapporter uppsätta en berättelse öfver skolväsendets tilistånd i landet, ett arbete, som annars herr geheimerådet sjelf under ferierna ämnat författa. Berättelsen blef inom kort tid så nöjaktigt affattad, att herr von Landern sjelf ieke kunnat göra den bättre. Er lycka är gjord!s sade han vänligt till sin sekreterare. Ni kan användas till något bättre än renskrifvare. Om ni ännu ett är vill arbeta under min ledning, så skall jag rekommendera er hos hertigen. Det var en riktig sorgedag uti geheimerådets hus, då I Roderich på några dagar mäste resa tilt staden för att Itaga sitt arf i besittning: I Den som led mest var den känslofulla Brigitta, som uti ensainhetens sköte utgöt sin stilla klagan. Hon skret