gien, honom resa till akademien. Med tårar i ögoner skiljdes Roderich från denna sin andra mor, för hvilker han under sina svåra läroår uti bagaryrket, fattat en son. lig ömhet och tillgifvenhet. Gumman hade äfven 4 si sida fattat en sådan kärlek för honom, att hon numer: icke hade något att invända emot hans håg för studier utan tvertom hvarje är på hans födelsedag skänkte ho. nom tvenne gyllen, invecklade i guldpapper, för att der. före köpa sig en ny bok. F laret, Roderich följde vid akademien uti allt sin fasters råd med undantag af theologien. Han valde i stället juridi ken, emedan han hoppades, att lättare förtjena sitt bröd, som advokat än som prest. Under trenne års tid erhöll han understöd af prinsen genom vexlar, som på bestämda tider tillsändes honom. Derefter begaf sig hans höghet på resor och lofvade, då han tillsände sin gunst ing den sista vexeln, att vid sin återkomst göra sig underättad om hunorm, Roderich var nu desto flitigare, för att snart sluts ina studier, Men sedan han hunnit så langt uppstod den frågan, huru han bäst skulle kunna auvinda sins kunskaper? Äfven sin goda faster hade han frå råd, men i stället för det svar han från henne v tade, erhöll han en skrifvelse från okänd hand med uppmaning, att genast skynda hem, om han ännu en gång ville träffa sin gamla goda stigting, som nu lig på sin dödssäng och ifrigt längtade att få se honom. Han inpackade skyndsamt sina ringa tillhörigheter, som mest bestodo af böcker och papper, uti en koffert, tog extrapost och reste, utan att taga afsked af sina kamrater, med undantag af en enda, en viss ba Heuwen, för hvilken vår Roderich hyste en särdeles vänskap och aktning. Men denne baron var också en ung man med sällsynta egeuskaper, ott ädelt hjerta, ljust för ånd, män: faldiga kunskaper, cl och glad, utan att vara utsvitvande, churu hans ri skulle kunnat sätta honom i fven de mest otyglade begär därst och att bega alla möj sErinrar du dis, I afsked af hvarandra och att aldrig skilj Jag kommer väl ; dvnua ed, Heuwen. Na väl, måtte de! tva dervid. Skulle du någonsin behöfva mig, Roderiu, cicr min börs och mina slägtförhallanden, sa lat ieto on falsk blygsamhet afhålla dig, le Houwen, då de 1080 att allid vara vänner