Aftonbladet – 31 juli 1851, sida 2

O! älskade dufva, du himmeleas dotter, det är du som skall säga mig det. Jag skyndar, min älskade, jag skyndar; hvarje förlorad minut är en stöld från vår sällhet: att dröja en minut vore att fresta Gud. Var det icke derföre, att du kom en minut försent, som du förlorade mig? Kom, lilla dufva. Ja, ja, är det icke i morgon, kanske redan i afton, som vi skola återse honom? Fyrtiandra Brefvet. Den 31 Juli. Natten, min älskade, har afbrutit vårt sökande, men jag hoppas, jag hoppas! Jag har frågat alla menpniskor, och man har visat mig ett på längre afstånd härifrån, vid bergssluttningen liggande karmeliter-kloster, och straxt bredvid detsamma ett litet hus, som mycket liknar det, hvilket du beskrifvit för mig. O! jag såg detta ur aftonens blå dimma framskymtande hus; kanske var det din boning, kanske äfven du med dina blickar omfattade din horizont, utan att veta att i denna för dig osynliga horisont befann sig den arma varelse, som endast lefver i dig och som utan dig skall dö. Jag har frågat, sade jag dig, och man har svarat mig att detta hus beboddes af en eremit, en vis, en Guds man, ung och ännu vacker. Denne man besöker dem fattiges boning, den döendes bädd: han Ihar tröstande ord för lidandet, och till och med för döden. Denne man är du, min älskade; är det icke så, är det icke du? Om det är du, har du i dag varit i byn Jamons, der jag är. Du har besökt en fattig timmerman, som krossat låret vid fallet från ett tak. Du har förbundit honom, du har vårdat honom. Vid din bortgång har du sagt till dem knäböjande familjen: Nu, sedan j blifvit tröstade, bedjen för tröstaren. O! säkert är det (du, jag igenkänner dig på denna djupa ton aff smärta. Du väntar mig; du vet icke hvartjagg tagit vägen; du lider. (Slutet följer.)