Aftonbladet – 31 juli 1851, sida 2

hjerta! Hvad dessa kullar hvilkas blåaktiga konturer afsticka mot de förgyllda solstrålarna äro täcka! Hvad denna andra bergskedja, som bildar horisonten, är gigantisk och skön, med sina snöklädda spetsar som försilfras och glindra vid den gudomliga stjernans första flammor! Hvad denna breda flod, som i riktning emot mig slingrar sig genom fältet, är jemn, majestätisk och djup! Hvad... o! min Gud! min Gud! jag bedrager mig icke; o min Gud! denna engel som jag anropade, som jag väntar, han har då verkligen kommit fastän osynlig! Min Gud! dessa kullar bakom hvilka solen uppstiger, denna dubbla kant i hvars medelpunkt hon i detta ögonblick sväfvar, dessa snöberg liknande silfverpelare, hvilka stödja stjernhvalfvet, denna breda flod, som rinner från söder till norr, och i sitt lopp upptager de i granskapet varande strömmarna, hksom en drottning upptar skatt af sina undersåter ... det är samma kullar, samma berg, samma flod som han för mig beskrifvit, och som han ser från sitt fönster. Min horisont är hans. Min Gud! har du förvirrat mitt sinne endast för att bättre kunna föra mig till honom! Har du tillslutit mina ögon endast för att öppna dem för ljuset? O Gud, o Gud! Din barmhertighet är oändlig! Du är stor, du är helig, du är god, det är endast knäböjande, som man bör tala med dig! Böj dig i stoftet, misstrogna hjerta, som tviflat på Herrans godhet! Fyrationdeförsta brefvet. Kl. 4 på morgonen. Jag har tackat Gud, och jag reser. Mina krafter hafva med tron återkommit. Jag var svag endast derföre, att jag misströstade. Men ännu, och för sista gången, en blick på denna herrliga tafla! O min älskade, hvad denna tafla var trogen! Hvad du som målare riktigt uppfattat, och som skald väl beskrifvit den! Se här resa sig Pyrenternas spetsar, skiftande från ljusblått till det mest bländande silfverskim