Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 3

henne med sin förskräckliga röst! Genom regnet som faller i strömmar har Salatfloden stigit öfver sina bräddar, så att det icke är möjligt att vada öfver den; för att finna en brygga, måste jag gå tillbaka ända till SaintGirons, det vill säga förlora två dagar. I morgon försäkrar man att jag skall kunna fortsätta min vandring, och att floden skall återtaga sin vanliga vattenhöjd. O! en dag förlorad! en dag, under hvilken du med säkerhet väntar mig, och kanske förebrår mig, mitt uteblifvande. Trettiosjette brefvet. Den 12 Juli på aftonen i byn Alos. En bonde har samtyckt att blifva min vägvisare, och på hans mulåsna har jag färdats öfver floden. Ett ögonblick voro vi nära att bortföras af strömmen, under hvars häftiga påtvingande kreaturet förlorade fotfäste. Jag höjde mina ögon mot himmelen, hopknäpte mina händer öfver mitt bröst och sade: ,Om jag dör, min Gud, så vet du att det r för honom. Du ser väl att vi skola återfinna hvarandra emedan jag ännu icke är död. -Trettiosjunde brefvet. Den 15 Juli. Jeg har fortsatt min vandring, alltid vägledd af vär dufva. Den trettonde gick jag från Ales till Castillon; det var en mödosam dag för vår stackars Iris. Jag borde likväl hafva haft mera medlidande med henne; jag gick itminstone tre mil. Följande dagen den 14, fick jag plikta för min hårdhet, derigenom att vi hunno knappt en mils väg, och i dag den femtonde, har jag anländt till Saint-Lary, på andra sidan om en liten ström utan namn, som har sitt utlopp i Salat. För öfrigt är jag säker om att vara på rätta vägen. Dufvan tvekar icke ett ögonblick. missledes icke en sekund. Hon flyger rakt fram, utan att besinna sig. Men tiden för