Aftonbladet – 30 juli 1851, sida 3

återfinna honom, är det icke mot honom, utan mot dig, jag skall utsträcka mina armar! O min Gud! stöd mig, visa mig vägen, ledsaga mig, du, min Gud! min Gud! Trettionionde brefvet. Den 29 Juli. Jag vaknar åter till mig sjelf, till dagen och lifvet. Jag har varit nära att dö, och, i sannning, föga fattades att jag slutligen fått vetaa hvar du var, min älskade, ty de döda vetaa allt; föga fattades att din Isabellas skugga under natten, och vid den timma då skuggorna uppträda, besökt dig i din cells Derföre ar lifvet icke mera något behag för mig. Om du finge se min skugga skulle du första att jag var död, hvaremot, då du hvarken ser min skugga eller mig sjelf, du kan tro att jag olömt dig, eller varit dig trolös. Säg icke nej, ack! du har trott det en gång faut. O, jag har hvarken glömt dig eller varit dig trolös, jag älskar dig! Jag älskar dig! Men jag har varit nära döden, detta är allt. Påminner du dig denne sårade krigare:, som för att släcka sin törst, släpade sig fram till brädden af bäcken, under det hans krafter, senom blodets förrinnande allt mer öfvergåfvo nonom, och detta endast för att erhålla vatten, och som, medan han nedsväljde den första klunken uppgaf andan? Nå väl, så har let nästan varit med mig. FEfteren lång vanIring genom de, efier hvad man sade mig, Vaulgonska skogarna, stannade jag flämtande id en källa. Vattnet i denna källa, som uppvällde ur jorden, var iskallt. Jag drack, i anken att derigenom återställa mina krafter ch kunna fortsätta min vandring. Också ortsalte jag densamma, men hade knappt gätt undra steg, förrän jag stadnade, skälfvande f köld, en rysning genombäfvade alla mina emmar, och jag nedföll afdånad vid kanten f gängstigen som jag följde.