Aftonbladet – 28 juli 1851, sida 2

Nådig herre! utropade jag, jag är förlorad om ni icke har medlidande med mig., Det var emellertid fritt och med er egen vilja som ni aflade ert löfte.. Ol ja, fritt och af egen vilja; men, jag upprepar det, nådig herre, jag var vansinnig., Och hvilken ursäkt har ni då att inför Gud anföra för eder viljas så ringa ståndaktighet? Min ursäkt, denna af Gud så väl kända ursäkt som räddat ert lif, mim älskade, kunde jag för honom icke anföra, emedan ni då varit förlorad. Derföre teg jag, hvarvid blott en suck för andra gången wndföll mig., Ni har ingen ursäktr, fortfor hertigen. Jag vred mina händer i förtviflan. Nå väl! jag måste då sjelf förhjelpa er till en sådan,, sade han, kanske något lättsinnigt. O! bistå mig, hjelp mig, nådig herre, och jag skall ända till min dödsstund välsigna er. Må vara! I egenskap af konung Ludvig XIII:s minister,. vill jag icke att ett så vackert och ärofullt namn, som det ni bär, skall dö ut; ert namn är en af Frankrik.es verkliga prydnader, och Frankrikes sanna ära är mig dyrbar., Ni älskar någon? frågade han, under det han med en skarp blick betraktade mig. Jag sänkte min panna ända mot jorden. Ja så är detx, återtog hertigen, ,jag har issat rätt, ni älskar någon, den ni älskar, är van fridn Ja, nådig herre.n Han känner utan tvifvel det steg ni tagit och väntar?, Han väntar., Godt. Denne man skall med sitt namn, hvilket det än må vara, förena namnet Lautrec, på det segrarens vid Ravennes och Brescia namn må blifva lika oförgängligt som hans minne, och ni skall blifva fri.n Ack! nådig herre! utropade jag, under det jag kysste hans fötter.