Aftonbladet – 28 juli 1851, sida 2

tider. Vi hafva haft den olyckan att förlora honom., Ja, nådig herre. Men är det då tillåte mig att hos ers eminens åberopa hans minne? Jag skulle, medan han lefde, hafva beviljat honom allt hvad han af mig velat begära. med undantag af sådana saker som angå den Högste, i afseende på hvilka jag endast ä! hans ringa vikarie. Tala, hvad önskar ni?, Nådig herre, jag har aflagt klosterlöfte. Jag påminner mig det, emedan jag på er fars begäran, med hela mitt inflytande, motsatte mig detta löftes afläggande, ochi stället att, enligt er egen önskan, befordra detsamma, ålades er ett pröfningsår. Ni har således, detta oaktadt, aflagt ert löfte?n Ack! nådig herre!, Ja, och nu ångrar ni er?s Jag ville skrifva min ånger mera på räkningen af min obeständighet, än på min trohet. Nådig herre,, sade jag till honom, ,jag val då blott aderton år, en genom döden inträffad smärtsam förlust, den af en ung man, som jag älskade, hade gjort mig vansinnig,. Han smålog. Nå väl! och nu är ni tjugufyra år, och har blifvit förnuftig.o Jag beundrade denne mans minne, som kunde erinra sig tidpunkten af en för honom så föga viktig händelse, som att ett stackars barn antager slöjan; ett barn som han i öfrigt aldrig sett. I en oförändrad ställning, och med sammanknäppta händer, afvaktade jag hans svar. Och nw, sade han, skulle ni vilja bryta detta löfte, emedan qvinnan besegrat nunnan, emedan verldens minnen förföljt er i er enslighet, och emedan ni helgat kroppen åt Gud, men själen, själen är det icke så, själen qvarstadnat på jorden? O, menskliga svaghet!p