Aftonbladet – 25 juli 1851, sida 2

tfen naturligtvis ådragit sig och de forsknin. fgar man med anledning deraf gör i mannen: jantecedentia, som alltid måste vara af ett psy. ,. chologiskt intresse, anse vi oss böra återkom: an! ma till dessa båda artiklar, för att tillika i an. fledning deraf få göra ett par erinringar. : — Såsom man kunnat föreställa sig, fort s-I fara anfallen och smädelserna emot Aftonbladet och dess förläggare, i anledning af der JAlmqvistska katastrofen, med oförminskad a och ohejdadt raseri. Under det hvarje rättvsinnig sörjer och grämer sig djupt öfver den tragiska händelsen, är den för partihatet er källa till oupphörlig fröjd och skadeglädje. Detta handlingssätt är i sanning af den natur, olatt det väl i sinom tid torde komma att, så4lsom ett psychologiskt fenomen, uppställas såsom motstycke till sjelfva de åtalade missgerningarna. Att A. varit en af vårt lands snillIrikaste, produktivaste och mest lärda författare, att han i väsendtlig mån medverkat till egrundläggande af det skolsystem, som blifvit t-linfördt i hela vårt land, att han utöfvat ett n kall, som eljest anses vördnadsvärdt och heligt; allt det fasansvärda af en sådan mans NH olyckliga fall — det olyckligaste som kan -träffa någon menniska — skjuter man åsido, f-Iför att dels anfalla den afvikne mannen, icke t, I blott för den förfärliga missgerning, hvartill olhan anses förvunnen, utan fastmer, sedan han Inu ej kan försvara sig, för hela hans skriftIställareverksamhet; dels söka efter bästa förn måga binda Aftonbladet och dess förläggare -till en solidarisk ansvarighet, visserligen icke Iför det brott, hvarför A. nu är fågelfri, men för det att en man, om hvilken man nu i sin Ivälvishet noggrannt vet, att han aldrig kunnat a blifva annat än en bof, någonsin kommit i ilfråga att användas såsom medarbetare i Af2 Itonbladet. — Sjelfva den tidning, som borde slvara rädd för att genom ett lågt beteende kompromettera högre personligheter, för hvilkas tantjkar den måste synas i mer eller mindre mån vara organ, nemligen den officiella Posttid;ningen, har, såsom vi veta, icke aktat för rof att härutinnan till en viss grad instämma i korus med Tiden, Morgonbladet och Folkets ; Röst, och sålunda utgöra fjerde man i ett parti, Ideridet just ej kan anses så hederligt att vara .Imedspelare. Med den beundransvärda småaktighet, som karakteriserar inskränkta själars, eller hvad iman kallar xskältringars, uppfattning af vigtiga tilldragelser, har Posttidningen om den tragiska Almqvistska historien egentligen blott haft Jen förnumstig reflexion, af densamma blott Idragit en slutsats, nemligen att det varit orätt af hr Hjerta att bibehålla Almqvist såsom medlarbetare i A.B. efter det s. k. dådet 1842, Grundligare har dock Tiden gått till väga. Förf. till novellen Åreskutan med flera produkter af en ganska löslig moral och sinnlig Jinbillningskraft, har egnat en hel serie af artiklar icke så mycket emot de sednaste tilldragelserna, som fastmer mot Almqvists hela skriftställeri. För att göra dessa artiklar så mycket mer pikanta, hafva de blifvit särskildt utgifna under en titel, som röjer en i sanning nära nog cynisk råhet, då den gör en så djupt allvarlig och sorglig händelse, som den ifråDen utgifna brochyren heter nemligen: Den nyaste solförmörkelsen på publicismens himmel eller sista akten i gåran-dramato Vi torde universitetslärare redigerade tidningen Tiden. Vi hafva förut tillkännagifvit, att vi ämna underkasta Tids-artiklarne en liten granskning, så snart det sorgliga Almqvistska målet blifvit närmare utredt och utageradt. Då likväl Tidens författare här dragit fram med några s. k. kärnpunkter,, på hvilka han begär särskildt svar, och då Posttidningen, som med vanlig begärlighet uppsnappat smulorna ifrån Tidens och den öfriga reaktionens bord, synes instämma i önskan att erhålla ett svar på dessa punkter, vilja vi så mycket hellre gå lf de båda vännernas önskan i detta fall till mötes, som besvarandet kostar oss oändligt litet besvär. Den första kärngfrågans lyder sålunda: 1:o. Är det sannt, eller icke sannt, att Almqvists skrifter innehälla läror, som rättfärdiga, under vissa omständigheter och med vissa förbehåll af en blott godtycklig beskaffenhet, brytande mot all slags tro och trohet; säledes tillåta äktenskapsbrott, mened, förfalsknng o. s. v.? Svaret härpå kan göras mycket kort. Oss veterligt, är det icke sannt, att Almqvists skrifter innehålla några läror, som tillåta äktenskapsbrott, mened, förfalskning m. m.,. Hade de innehållit sådana läror, så hade utan tvifvel säkert både den kyrkliga och borgerliga agen blifvit emot Almqvist enda, emedan gavarande, till föremål för ett plumpt gyckel. j ! i EE An behöfva erinra om att brochyren icke är aftryckt ur Folkets Röst. utan ur den af en 1 ( l f 1 t S S f -— 2 MM folla fiee let ej synes troligt, att vederböran e, hvad ha Almqvist angår, saknat vilja att beifra brott, n om de verkligen blifvit begångna. Skulle såfi lana läror funnits i Almqvists skrifter utryckta, hade de äfven sannolikt blifvit af lans motståndare framdragna och med beli tämda citationer bevittnade. Det återstår nnu för Tiden och konsorter, att åstadkomma n sådan bevisning, hvarvid de endast torde ehaga skilja emellan oriktiga och, om man å vill, absurda samfunds-theorier och en rottslig moral. Det är vigtigt att iakttaga en ådan skilnad. Huru skulle vi t. ex., om vi ället, som hvilade till stor del på samma ppställa? Hade derföre Lycurgi lagar legaserat löftesbrott och mened? erföre den legaliserade och realiserade nSar Utgjorde de frå V M n D bi et ej gjorde, bedöma det Spartanska samhh lags familjeförhållanden, som Almqvist velat vi nismen,? fö Den andra frågan lyder sålunda: ha 2:0. Var Aftonbladets utgifvare kunnig eller icke innig om dessa läror? Huru kunde han, i hvilketio ra fallet som helst, anförtro en så högst vigtig be-stc ttning ät en man, hvars tänkesätt han antingen alls tio ke kände, eller hvilka han visste vara så afskynde han försumma att förvärfva sig en så beskafåsj rda? Kände han icke berörde grundsatser, huru ter 1 kännedom, innan han gjorde mannen till den bli ra svenska allmänhetens cultus-minister, — och ru kunde detta längre uppskjutas, sedan motstän-!de re från flera håll framdragit dessa lärors gräslig-locl t? Huru kunde han, i hvilketdera fallet som helst, I ber la deras förfäktande för en strid mot det onda I det godas seger — huru kunde han kalla mened, ny falskning ller förnekande af besegladedocumenter nd Ph få ee es ee ee e