Aftonbladet – 22 juli 1851, sida 1

Svaga SlMdll. I Mer an en vecka har man Itafängt letat efter någon finansminister, en efterspaning, som gifvit våra rolighetsblad rikt ämne till infall och karrikatyrer. Här finnas icke några utmärkta finanskarlar af erkänd duglighet; den gamla byråkratien är bra utrustad med förvaltare af hvad som. redan finnes; men financiella snillen, med fintlighet att upphjelpa förlorade affärer, kan den icke frambringa. Dessutom vägrar den gamla byråkratien nu att öfvertaga finansministerens vådligt kolossala hufvudbok. Väl hafva underhandlingar härom blifvit öppnade med denna byråkratis mest betydande kapaciteter, t. ex. öfverpresidenten Duesberg och geheimefinansrådet Costenoble; men de sky för inträdet i en minister, om hvilken de ej veta huru vidt och våldsamt den kan gå på tillbakaskridandets bana. De läto reaktionen behaga sig, så länge den icke skred mera baklänges än till tiden före marsrevolutionen, men den är påtagligen icke belåten med att stadna der. Junkerregementet vill långt bortom år 1806, och i vägen för finansernas ditförflyttning står lagen af den 17 Januari 1820, som hindrar all ftatsskuldsättning utan Riksståndens, samtycke. För denna klippa frukta de gamla byråkratsamivetena, och härtill sällar sig byråkratiens oförsönliga hat emot junkerregementet, hvars ärenden de på intet vilkor kunna förmås att uträtta. Junkerskapet står deremot å sim sida färdigt att med öppna armar sjelf emottaga hvilka befattningar som helst, och är med glädje beredt att genast lemna en finansminister åt Hans Maj:t, om han blott kan förmås att hemta en sådan ur dess sköte. Sedan den ytterliga reaktionen förstärkt sig med kamrarnes yttersta höger, äger den likväl maJoriteten i konseljen; men då återstår för hr von Manteuffel och hans likasinnade embetsbröder intet vidare val än att gifva med sig eller afdanka. Att de göra det förra är sannolikast; ty hvilken krokväg gifves det vil, på hvilken den böjlige premierministern icke skulle kunna slingra sig fram? Hans och hans vänners enda åtrå är blott att så vidt möjligt kunna rädda skenet. Redan förklarar ock hans tidningsorgan junkeranspråkens rättsgrunder för historiskt och moraliskt oantastliga, så vidt styrelsens värdighet, ej genom dem underkastas något tvång. Otvifvelaktigt är alltså hvad jag redan anmärkt: att vi med hvar dag och med stora steg nalkas kavaljers-lycksalighetens Eldorado. Striden emellan junkerskapet och byråkratien kan anses afgjord redan: två öfverpresidenter, hrr von ÅAuerswald och von Bonin, som icke ville finna sig i de gamla kretsständernas återställande genom kabinettsorder, utan deri sågo en kränkning af den grundlag de besvurit, äro afsatta, och till deras .efterträdare har man utnämnt två ledamöter af yttersta högern, ett par magnater från Hinterommern. För att göra saken ännu mera jert, har den visserligen lämpligaste och mest beslutsamme af de två nya stordignitärerna, hr von Kleist-Retzow blifvit utnämnd för Rhenprovinsen, och den andre, förut ministerialdirektor och polispresident i Berlin, hr von Puttkammer, skall styra provinsen Pohlen. Rhenprovinsen, ehuru närmaste granne med Frankrike, är ändå visst ingenting mindre än republikansk, men deremot nästan utan undantag konstitutionell och derjemte till största delen strängt katolsk. Man tänke sig nu der ett landtråd från Hinterpommern, en protestantisk pietist, med hela öfvermodet af en gammalpreussisk ultra, insatt såsom styresman 1 en provins, som redan möter honom med de häftigaste tecken till harm och betraktar honom som en despots prokonsul! Rhenska tidningarne af alla färger sammanstämma uti att man icke kunnat välja bättre, än när man sände denna typ för det absolutistiskt-pietistiska junkerpartiet till Rhen, om man önskat göra harmen och förbittringen öfver det närvarande systemet allmän i hela Rhenprovinsen. Utan tvifvel har man dock handlat just i systemets rätta syftning, hvilken bjuder att på detstyfvaste och mest hårdnackade öket lägga det gröfsta och -skarpaste betslet, och såmedelst qväsa det; det är. förödmjukelse man vill bereda Rhenländarne, och denna afsigt skåda de alla i den nye prokonsulens tillsättning: I dessa afsättningar och utnämningar äger äfven utländningen ett säkert kännemärke på allvaret i det preussiska junkerregementets mening och huru skonmgslöst det ilar sitt mål till mötes. Man har snart att vänta flera mått och steg i samma anda. Alla tveksamma och betänksamma provinspresidenter komma att så fort som möjligt utbytas mot så kallade kraftfulla män, ledamöter af det segrande partiet, hvilket åt sig betryggar allmänna ärendernas ledning med helt annan beslutsamhet och enighet, än den vacklande demokratien, som lemnade alla sina dödsfiender qvar i deras befattningar och trodde sig kunna låta sitt nya vin jäsa ut i gamla kärl. Allmänna tänkesättet — om man ännu vill och kan nyttja en sådan benämning — är väl uppretadt p det yttersta; i synnerhet kunna de goda Berlinarne alldeles icke förstå att rå landtjunkare — som det här heter — skulle styra den store Fredriks stater. Till deras undrande harm förhåller sig likväl saken nu en gång så, och de äro icke litet uppbragta deröfver. De knota och hota; men dervid stadnar det, som förut. Ett folk låter handtera sig på undransvärdt mångfaldigt vis,och det tyska är framför alla andra beryktadt af ålder för sitt tålamod och sin försakelse. Det bekom år 1848 något för mycket på en gång; nu har det till vederlag bekommit ännu mer i omvänd ordning; ty ostridigt bebos Tyskland i detta ögonblick af ett folk utan rättigheter; det är en enväldets arfvedel, ett land der så hemska saker ske, att man knappast skulle trott sådana möjlig i sjuttonde århundradet. Man läse det konstitutionella utskottets i Hessen berättelse om tilldragelserna i detta olyckliga land, om man vill veta hvilka våldsbragder som kunna i Tyskland begås dag ut, dag in, utan fruktan och samvetsagg! Och hvar i vårt gemensamma fädernesland är tillståndet i någon märkligare mån bättre? Det värsta, och det enda som tycks be