Aftonbladet – 21 juli 1851, sida 2

2 Kd nfå nda DD. ade ten till brännerierna, sälja sig så nära, attpeti! när såningstiden inträffar, icke hafva enser, da tunna qvar till utsäde, än mindre någon sam anmäl att aflita till sina fattige sockenbor, nen m då måste vandra långa vägar för att till mer gt pris köpa sig ett eller par lispund mjöl, lelle h under denna vandring förspilla den tid,latt m de behöfde använda till arbete och för-röst rfvande af en ringa dagspenning, hvilken digt petitionärernes hemort högst sällan under: ppet af sommarmånaderna öfverstiger 20 ålicke sk. rgs på egen kost, och åtta skillingar!gen mma mynt, då arbetaren får mat af jord-dels aren. Om vintern åter finnes, säga de, ino ppeligen något arbete att erhålla, utom i dere ckliga fall, då de fattige kunna få vara de; era bemedlade behjelplige att aftröska Sähet mn. Imellertid behöfva arbetarnes hustruräns .h barn mat och kläder under den oblida län stiden lika väl som under den blida, och 5 st i ännu högre mått; men då arbetsförtjen-, en under sommarmånaderna varit ringa och trä ertill, på sätt ofvan är nämndt, medtagits, ock ifva arbetarne för den långa kalla vintern,!fen red bästa vilja och de största ansträngnin-! ar, icke kunnat göra några besparingar. Med djup smärta,, yttras på ett ställe uti ifrågaarande skrift, se vi otaliga transporter af de bästa panmälen föras till brännerierna, för att der förandlas t.1l en skadliz och olycksbringande dryck, då al vängen husfader ej kan mäkta förskaffa en kaka de röd för att med den stilla sin egen och en qvidandelpå arnskaras hunger. 20 Om man, hvad beträffar de ifrågavarande brännehå erna, ä ena sidan icke kan neka, att det vore ett 2? äldsamt, med vära lagar och vår samhällsförfattning D elt och hället oförenligt ingrepp i eganderätten, it ändelse man, säsom petitionärerne önska, förbjödelE. eras bedrifvande, eller vägrade spanmälsproducenten F, tt sälja sin vara der, hvarest den är mest begärlig ch der han för densamma kan betinga sig det högta pris; så kan man ä andra sidan icke afhålla sig än att lyssna till den klagan som här synes utgälP; n känslan afen verklig nöd, hvilken icke närmarelo örstär att bedöma de statsekonomiska grunderna förlh ätta sättet af näringars bedrifvande. Så länge bränin supesi den kolossala skala som här sker, så komner det naturligtvis, antingen att tillverkas i landet er införskaftas utifrån; men klagorop, sådana som del vär ifrägavande mäste i allt fall rikta fosterlandsvänens uppmärksamhet, mera än hittills skett på medsl en att hindra den olyckliga dryckens missbruk, hvars ge, öljder en af vära utmärktaste läkare nyligen på ett förfärande sätt skildrat uti hela generationens fyiska aftagande, och hvilka jemväl visa sig uti en kad fattignumerär, som i sin ordning faller jordegauj en till last. m Petitionärerne klaga vidare öfver, att presterska-lu pet, i samräd med de förmögnare inom Roxlösa och Wäfversunda församlingar, belagt hvarje mantalsskrifk t ) 1 ven person med en s. k. fattigvärdsafgift, hvilken in; om den förstnämnda socknen Lelöper sig till 8 skil-!U ling banko på man och 4 sk. banko på qvinna; menla inom den sistnämnda utgör endast 10 sk. sammalr mynt för man och qvinna sammanräknade,. — Hvadlg sjelfva den ifrägavarande afgiften beträffar, anse vilg oss böra upplysa petitionärerne om, att den ingalunda . är dem godtyckligt pälagd, utan är en följd af konungs och ständers gemensamma beslut samt i den nu gäl-!S lande fattigvårdsstadgan uttryckligen föreskrifven att( utgå öfver hela riket, på sätt inom Roxlösa försam q 1 ( -ling eger rum. Huru denna afgift kunnat minskas inom Wäfversunda församling, äro vi ej i ständ att inse; men säkert är, att petitionärerne deröfver icke hafva något skäl att klaga. Förmodligen är denna ) sistnämnde socken så fattig, att man trott sig kunna I göra denna minskning i afgiften. Det kan till och 1 med Jläta tänka sig, att de mera bemedlade ätagit! sig att ersätta den brist, som derigenom uppkommer, 1 ur egen pung, ehuru vi naturligtvis ej kunna vetaj, om så är förhållandet. Summan blefve emellertid: icke stor, alldenstund nämnde socken icke räknar l mera, än cirka 400 innebyggare. Ar 1839 utgjorde l deras antal 348, sockens areal 4420 tunnland, och( hemmantalet 10!,, uppskattade till ett värde af 45,180 rdr bko. ! Ytterligare klaga petitionärerne öfver, att presterne, ehuru i besittning af stora och förmänliga boställen, fordra betalning för hvarje embetspligt, som de med ringa ansträngning verkställa, och fråga med hvad rätt de utskrifva dessa gärder. Då petitionärerne icke uppgifvit hvari den förmenta olagliga betalningsskyldigheten bestär, kan något bestämdt svar icke gifvas på deras fråga, utan mäste man i detta fall hänvisa dem till hvad kyrkolagen och andra, med Iden sammanhang egande, förordningar uti ifragavarande fal stadga. Så mycket kunna vi imellertid i allmänhet upplysa, att äfven presterne för sina förrättningar hafva taxor, som de icke utan påföljd, om bevislig klagan deröfver föres, kunna öfverskrida; äfvensom att de s.k. presträttigheterna vid flera riksdagar utgjort föremäl för konungs och ständers geI mensamma pröfning, ehuru, genom det motständ, som presterskapet och flertalet af adeln gjort emot förändringar i desamma, föga till de fattiges förmån dermed kunnat uträttas. Än vidare klaga petitionörerne öfver, att, då laga skifte förrättas inom ett byalag, blir det förpantningsinnehafvarens eller torparens lott att afflytta från sin, stundom under flera tiotal af är innehafda jordplan, åden han med största sorgfällighet värdat och upparbetat; från den stuga och ladugärd m. m. som tillr höra ett litet torftigt hem och hvilka han sjelf merrländels uppfört, tryggad af gifna löften och försäkrinIgar, att han i sin lifstid skulle orubbadt få förblifva i besittning af desamma.: Det jordstycke, han vid en sädan afflyttning fär sig anvisadt, är då vanligtHvis det sömsta. Nägra medel till uppförande af en lny bostad har han ej, och näxon utfyttningshjelp er-häller han icke af jordegaren. Genom denna oför.modade rubbning af hans ekonomiska ställning räkar -Iden fattige nästan alltid i elände och nöd. Obilligt ogh orättvist tycker han det väl vara; men för hvem skall han klaga? Af hvem skall han erhålla rättvisa och ersättning? Han har ofta bott, odlat, byggt och -larbetat endast pä god tro; men dermed kan han e; -l bevisa sin rätt inför lagen, el Petitionärerne klaga äfven öfver, att det magasir s)för upplag af spanmäl, hvilket bör finnas inom Rox, Ilösa församling, för att vid inträffande missvextäl c kunna lemna de behöfvande hjelp och undsättning, Cl blifvit förvandladt till en penningekassar, samt at elden byggnad af sten, hvilken för en del år sedan blifvit i Wäfversunda till samma ändamål uppförd för någon tid sedan af en del af sockneboarne för sälts till en häradsskrifvare. Härigenom har det be klagliga förhällande inträftat, att den fattige arbeta nl ren i behofvets stund icke är i ständ att få köpa ce! enda kappe säd der, hvarest han dock borde hafv: it) tillfälle till att så få göra. Till slut klaga petitionärerne öfver, att det sälla inom bondeständet finnes nägot folkombud, som vi riksdagarne för de arbetande klassernas talan elle söker uträtta nägot till deras bästa. Detta anse på titionärerne härflyta deraf, att till representant sälla väljes nägon annan än den, som är i besittning a ett större hemman, under hvilket ett större eller min dre antal arbetare lyder. Att ätaga sig deras sak skulle då, mena de, vara att motarbeta sin egen föl del och ett så beskaffadt högsinnadt handlingssätt ka man näppeligen af nägot folkombud hoppas eller er begära. Mängen gäng torde ock glömska vara Orss ken till, att folkombuden så föga söka att tillväga bringa en förbättring i arbetarens bedröfliga cc olyckliga ställning. Härdt tycka petitionärerne de imellertid vara, att den arbetande klassen, så väl städerna som på landet, hvilken utgör en stor del 8 landets befolkning, icke skall hafva rättighet att ti jriksdagarne få uppsända ombud, som kunna tala ä I Pena In fäaälanan utt ont för Kanunae och Stände Fo ov ME tv t