Aftonbladet – 19 juli 1851, sida 3

Tjuguförsta brefvet. El. 5 om morgonen. Ert bref har skakat alla mitt bjertas innersta fibrer. Ack! hur olyckligt är ej vårt öde! Ni erbjuder mig den länge sökta och väntade, den under hela min lefnad eftersträfvade sällheten, och jag kan icke mottaga den. Isabella! Isabella! ni är en adlig jungfru, liksom jag en adelsman. Ett löfte, ett enkelt löfte, som vi gifvit menniskor, skulle binda oss, huru mycket mera då en till det högsta väsendet aflagd ed! Inga illusioner! Edra löften äro verkliga, och Gud antager icke dylika undanflykter. För oss gifves sålunda blott en enda framtid, den, hvartill olyckan,.bestämt. oss. Ni har visat mig den fromma väg jag bör -vandra, derigenom att ni sjelf först beträdt den. Jag följer er; emedan. vi eftersträfva samma mål, skola vi tillsammans uppnå det. Jag skall bedja för er och ni skall bedja för mig. Enhvar af oss skall bedja med mera ifver än vär han bad för sig sjelf, och det eviga lifvet, med den eviga kärleken, skall blifva oss vifvet af Herran, 1 stället för detta jordiska if och denna jordiska kärlek. Tro icke, för det jag säger er detta, attjag ilskar, er mindre, än ni älskar mig. Nej, Jag vet det, jag älskar er icke mer, men jag älskar er med krafter hos en man, så mycket starkare, som han fallit från en större höjd. och fallet varit djupare; en man, som, efter ut hafva upprest sig, sedan han vidrört dölens hand, ur grafven medfört detta bleka an ete, som uppenbarelsen om ett annat lif gel ut dem, hvilka haft henne. ne Tro mig då, Isabella! ju mer jag älskar er, less mer vidhåller jag denna mening. Af. rentyra icke er eviga salighet genom en falsk lutsats, Lifvet i denna verlden är, i förhål