Aftonbladet – 15 juli 1851, sida 2

lsen med Almqvist, hvilken under mångigt författarskap och i flera riktningar varit ibland dem, som framstått såsom kämpe r frihetsiderna. Man arbetar på, lika ifrigt som förgäfves, t få antaget, att till följe af Almqvists gering alla dessa idger, han såsom liberal skriftällare, i politisk och annan riktning, framällt, äro falska och förkastliga och derige, 2 numera upphört att förtjena någoms uppirks. Ymhet, likasom ej idgerna hade sitt hf h bes ud i sig, oberoende af den vrarelses rsonlighe. gernmingar och öden, soma gjort ; till deras tolk och målsman, I sammanng härmed hoyPas man äfven ändtliggen lycs kunna frånkänn2 Almqvist allt snillle, och an har vågat det, endast för sagesmannen ventyrliga, påståendet, att Almqvists enda ler egentliga förtjenst legav I stilistisk talang. ikasom nägon någonsin Iyckat.5 väcka och behålla entbusiasm för sig och si tförfattarsap blott genom förmåga af språket. behandng och ett visst pennans lif! Vi behöfva j protestera mot ett så orimligt påsta ende; vy om, till följe af vissas hat till samnh. Zen ller en viss jalousie de metier hos andra, en rotest skulle behöfvas, torde äfven en uttländsk idan icke uteblifva. Den som icke ii Alm. vists skrifter förmår ertappa det omedelbara: eviset för Almqvists öfverlägsenhet i vissa ll, kan i stället äga, så att säga, en mera raktisk och populär bekräftelse derpå i dem msgändigheten, att man, till hans oskadligörelse, ansett löna mödan att skritva hela öcker (såsom ock en viss Menzel fördog sig fråga om Goethe). Man skulle ej hafra gjort ig denna möda, utan att anse den, hvilken undersökningen gällde, högeligen farlig för leras sak, som hata all utveckling, allt framåtskridande. Man har äfven bemödat sig, hvad vi redam örut en gång anmärkt, att göra personer, som senom likhet i öfvertygelse och tendens eller versonlig beröring stått i något förhållande ill Almqvist, likasom solidariskt ansvarige för ans brott. Det är visserligen en ännu obe-;varad psychologisk fråga, huruvida han besått den tilltänkta ohyggliga gerningen med sundt förstånd eller till följe af någon sinnes-rubbning, då en mängd omständigheter visat att han, med en annars känd dialektisk skarpsinnighet, tydligen tillika betett sig med tafatthet, som visar, att han icke det minsta änkt på de följder, som skulle drabba honom hvarje rättsinnad menniskas ögon, äfven om lan kunnat advocera sig ifrån allt juridiskt ansvar — och i detta hänseende lärer knappt mer än es mening finnas derom, att hans beteende åtminstone gränsar nära intill fullkomlig galenskap. Men äfven med antagande att: ett öfverlagdt brott af den ohyggligaste art: här varit förhanden, skall väl någon annan än gerningsmannen derför göras ansvarig? Påståendet om motsatsen är så barnsligt förfinget, så elakt och okynnigt, att den som inlåter sig i vederläggning deraf, underkänner den allmänna moralen och rättskänslan. Men till den grad kunna vissa konservative reataf förblindas af hätskhet, att de underlåta all klok beräkning af det möjliga och utförbara och stånga hornen af sig på de befängdaste försök att tillintetgöra de liberales reputation och inflytande. Kan man då således säga, att dessie hederlige män, som, med anledning af Standvalls och Almqvists gerningar och försvinmande ur riket, komma fram med den snygga utgjutelsen, att sdet är väl att de liberale demaskedras., ingenting uträtta med den möda, de göra lsig? Nej, bevars, det kan man ice säga; Ity resultatet är säkert och gifvet, churu ett annat, än det de åsyftat. Frihetens sak förmå Ide ej skada, om ej för dagen, tills lättrogen-Iheten hunnit besinna sig och funnit ssig dupe. Frihetens sak beror, på det hela, förga af en lelter annan personlighet; den hvilmr på en Igrundval, som lika litet kan rubbats genom några försvarares opålitlighet, falsklhet eller -lolycka, som genom motständarnes för:störmgsbegär. Men det resultat, till hvilket: de komI mit, är just det, att de blottat sig sjielfva, sin sak, sina önskningar och sin ställning, så framt någon förut derom varit okunnig eller hyst .Itvifvel. De hafva först och främst blottat en synnerlig enfald, då de trott sig verkligen kunna tlvinna något för sin sak genom dylika medel, tlsom dem vi påpekat, och icke fruktat följderna af den reaktion mot allt slikt beteende. som framkallas på grund af allmänhetens sunde omdöme och rättskänsla. De hafva äfven blot: tat ett fel i hjertat, samt en total brist pi medborgerlig och politisk moralitet, då d oblygt visat sig anse ändamålet kunna helg: medlet, förutsatt att de ens kunna tro på än damåleis helgd. De hafva slutligen uppenbarat att de ega en svag och dålig sak, till hvilken försvar äfven de futtigaste och osnyggast medel på försök måste användas. Detta må vara nog för tillfället. Vi få an ledning att fortsätta dessa betrakteler, då v inom kort ämna granska den bertratelse öf ver Almqvist, öfver hans personlighet, förfat tarskap och tendenser, som står att läsa i d sednaste numrorna af Tiden, men för hvilka likasom för de upplysningar, som slkola lem nas om Almqvists förhållande till och pla inom Aftonbladets redaktion, vi försst anse os böra afvakta slutet på polisprotokollernas med delande. Sedan detta redan var skrifvet, hafve vi set en artikel i CalmarPosten, undertecknid —l—r hvilken yttrar sig öfver samma ämne på et serdeles träffande sätt, och den vi i morgo skole taga oss friheten meddela. So— 3) . h (Insändt.) orNågra ord om Regeringsformens 28, a igående embeten och tjenster, samt 0 svåra Tagwars anda i afseende på int