Aftonbladet – 14 juli 1851, sida 3

föreföll det mig som ett rödt moln drog förbi mina ögon, och allt gick omkring för mig. Min häst gjorde en rörelse, hvilken jag Kvarken hade styrka att hindra eller följa. Jag kände att jag gled ur sadeln. Jag ropade: A moi Bourbon! och svimmade af med tankarna på er. I det jag tillslöt ögonen, tyckte jag mig höra en ganska liflig gevärseld, medan liksom ett täcke af lågor upprullades framför mig: Utan tvifvel var det mina polacker som fört bort mig, ty, ifrån detta ögonblick, ända tills jag, ungefär en half mil derifrån, i min brors vagn återfick sansningen; har jag icke reda på hvad som tilldrog sig med mig. Olidliga plågor återkallade mig till lifvet, Jag öppnade ögonen, och såg en mängd men. niskor, som nyfiket trängde sig omkring min vagn, och lifligt samtalade med hvarandra. Jag förstod att det var fråga om att veta hvart man skulle föra mig. Jag påminte mig att en af mina vänners hr de Ventadours syster var abedissa i grannskapet. Jag ansträngde mina krafter, och under det jag stack hufvulet ut genom vagnsdörren, gaf jag befallning att föra mig till m:me de Ventadour. Som ni ser, hade er beundransvärda tillgifvenhet fört er ganska riktigt på spåren efter mig: att ni icke återfann mig, berodde icke af er. Plågorna hade väckt mig ur min sanslöshet, af dem försattes jag ånyo deri. Jag vet icke hvem som införde mig hos m:me de Ventadour, men då jag återkom till sansning, säg jag mig liggande i en förträfflig säng, astän stället der jag befann mig var ett slags sällare. Bredvid mig satt klostrets läkare, och emellan sängen och väggen stod en person, som då han såg mig öppna ögonen, sade ill mig helt ligt: Säg icke hvem ni ir.