Aftonbladet – 12 juli 1851, sida 2

Hela betjeningen i slottet hade så djup vördnad för mig, att på ett ord af intendenten ingen talade om min resa. Min far kom till mig och satte sig på min säng. Han är som ni vet en allvarsam och sträng man, Jag hade förut talat med honom om min kärlek till er, och det löfte ni gifvit mig att blifva min make, Äran af en förbindelse med er var sådan, att han hade bort afstå från sin favoritidd att gifta mig med vicomten aj Pontis, sin gamle väns son. Men som ni m mera var död, omfattade han åter sanit mera ifrigt och bestämdare detta förslag, Föröfrigt hade Ludvig XIII talat med honom om denna hans dotters kärlek för en rebell. Konungen var så mycket mera uppretad på er, som ni var hans bror; alla edra egendomar voro konfiskerade, och om man icke vetat att ni var död, skulle er process, så konungason ni än var, hafva slutat på samma sätt som Montmorencys. Det var således en lycka att ni var död, död på slagfältet. Denne kapten som jag sett, och som jag frågat om er, denne mördare, som jag förbannade, och hvars bleka ansigte mer än en gång hade visat sig för mig i mina drömmar, denne mördare hade således räddat er från schavotten. Bedröfvad och uppfylld af dystra tankar, hörde jag min far tala; jag fann att hans beslut var fattadt. Grefven af Pontis som hade stridt i marskalk Schombergs armå, stod i stor gunst, och mn far hade så väl konungen som Montmorency på sin sida, Afven jag fattade mitt beslut, Jag begärde af min far tre månaders anstånd, förbindande mig att om jag under dessa tre månader icke erhöll någon underrättelse om er, eller om er död bekräftades, jag skulle följa vicomten af Pontis tiil altaret. Den trettionde Oktober blef hertigen af Montmorency afrättad. Då välsignade jag nästan er mördare, ty om jag vetat er lida allt det som den stacare hertigen måste utstå, skuile jag hafva öff