Aftonbladet – 10 juli 1851, sida 3

hade skickat mig med mitt karabinierkompani för att beticka det vid hålvägen varande bakhållet, och efter första anfallet borde vi draga oss tillbaka för att locka fienden till träffning. Grefven af Moret ville visa sitt mod, men som han förut aldrig varit i någon strid, kastade han sig oförväget uppå oss, och bhörjade anfallet med ait aflossa ett pistolskott på . .. på min ära! madame, jag ser ej hyarföre jag skulle ljuga, .. att aflossa ett pistolskott på mig. Kulan aftog plymen i min filthatt. Jag besvarade hans skott och hade den olyckan alt sigta säkrare.n Jag uppgaf ctt rop af förskräckelse. Det är ni? utropade jag och tog ett steg tillbaka. Madame:, sade kaptenen, striden var ärlig. Jag trodde mig endast ha att göra med en simpel officer vid marskalken hertigens armå, I sanning, om jag vetat att den som anföll mig, var en prins, och att denne prins var Hennk IV:s son, skulle jag snarare ha låtit honom förfoga öfver mitt lif, än förgripa rig mot hans, Men det var först då han föll, jag hörde honom ropa: ÅA moi Bourbon!. jag misstänkte då att en stor olycka hade inträffat. .O! ja, utropade jag, en stor olycka, Men är han då död? Jag vet icke, madame; i detta ögonblick började muskötelden. Mina karabinierer drogo sig, enligt erhållna order, tillbaka. Jag följde deras exempel, och såg då att man bortbar grefven blödande och utan hatt. O1 se här hans hatt! Och jag förde den med häftighet till mina läppar. Madame, sade kaptenen med en smirta, som icke var lätsad, ;gif mig edra befallningar. Sedan jag har förorsakat en så stcr olycka, huru skall jag, jag villicke säga godtgöra, men vara er nyttig i edra efterspanin