Aftonbladet – 10 juli 1851, sida 2

Vi säga, madame-, svarade den som utsträckt handen, att man, när man är sårad, isynnerhet af skjutgevär, är törstig, Om grefven af Moret endast blifvit sårad, har han kanske, för att erhålla vatten, slipat sig till bäcken, som rinner der nere.v O, ännu ett hopp! utropade jag; kom! Jag störtade fram mellan olivträden; vägen var brant; jag märkte det icke. Ceres, då hon med facklan sökte den förlorade Proserpina, giek icke, så gudinna hon än var, med säkrare och snabbare steg än jag. Inom ett ögonblick var jag nere vid bäcken; två eller tre sårade hade verkligen försökt att släpa sig dit. En hade dött på vägen, en annan hade nått vattnet med handen, men hade icke kommit längre; den tredje låg med hufvudet i bäcken, och hade dött unde det han drack. En af dessa trenne kroppar uppgaf en suck. Jag hastade till honom; det var den som nått bäcken med handen, men icke kunnat nå den med sin mun. Han var afdånad, Nattens svalka återgaf honom sansningen, jag föll på knä, lyste med facklan på hans ansigte och uppgaf ett rop. Det var er stallmästare, herr Armand. Vid mitt rop uppslog han ögonen och såg förskräckt på mig. Vatien! sade han. Jag ämmade ösa vatten i er filthatt och gifva honom det, men en soldat hindrade mig. Gif honom icke att drickax, hviskade han till mig, stundom dör man när man dricker.v Vatten, upprepade den döende. Ja, sade jag till honom, ni skall få vatten, men säg mig först hvart grefven af Morettagit vägen. Han betraktade mig med en mera stadig blick än han förut gjort, och sade med lag röst: Mademoiselle de Lantrec!