Aftonbladet – 9 juli 1851, sida 3

ar som var en så trogen och ifrig anhängae af konungen, att han snart sagt hade lika vördnad för kardinalen som för honom, och som åtminstone en gång om dagen sade hvad sonungen sade en gång i veckan. Den som cke älskar kardinalen, älskar icke heller konungen. Den 23 Augusti utfärdades en kungörelse, som förklarade hertigen af Montmorency förlustig alla sina värdigheter, hans gods indragna, samt att parlamentet i Toulouse fått befallning att börja rättegång mot honom, Dagen derpå utspriddes ryktet, att samma kungörelse blifvit utfärdad emot er, ehuru ni var kungens son, och emot hr de Rienx. Ni kan förreställa er hvilken ångest alla dessa rykten förorsakade mig. Den 24 såg jag till Saint-Pons anlända ctt af kardinalen afskickadt ombud; han kom sade man för att föreslå hr de Montmerency fred. Jag bad min tant tillbjuda honom några förfriskningar, hvilka han emottog och stannade ett par ögonblick i förmaket, der jag talade vid honom. Hvad man sagt var sant, och jag började åter hoppas. Mitt hopp ökades, då jag erfor, att erkebiskopen af Narbonne. Montmoreneys synnerlige vän, också rest til Barcassonne för att förmå marskalken-hertigen att nedlägga vapen. De förslag som han hade uppdrag att göra styrelsen i Languedoc. voro, som man sade, ganska antagliga, och tl: och med fördelaktiga. Snart omtalades att Marskalken afslagit honom alla gjorda tillbud. Ilvad er ar går, — ty ni förstår väl att mar äfven talade mycket om er, hvilket på en gångs oroade och tröstade mig — hvad er angar. sade man, att ni fått ett bref ifrån kardinaler sjelf, men att ni svarat att, som ni längcesedan gifvit et löfte åt Monsieur, han allen: kunde befria er derifrån.