Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 2

varelser som med dem upplifva denna öken af lågor, är än en grön ödla, som smyger sig uppför gallerverket på mitt fönster, än en brokig, i spiralform slingrande huggorm, som söker att i sitt halföppna, med en svart gadd försedda gap, fånga de myggor som komma i dess närhet. Om aftonen tyckes för ett ögonblick allt återväckas till lif, liksom skenet af den slocknande lampan för ett ögonblick uppflammar. Då tystna gräshopporna, och syrsans klagande och entoniga läte efterträder deras knarrande; ödlorna fly, huggormarna försvinna, buskarna skakas af fåglarnas oroliga flygt, hvilka söka ett hvilorum för natten; solen nedstiger i den för mina blickar dolda horisonten, ochisamma mån hon nedstiger, öfvergår Pyreneernas snö från rosenrödt till purpur, under det att det öfver slätten hvilande mörkret gradvis bestiger de af ljuset öfvergifna gigantiska höjderna, ända till detsamma enligt naturens lagar, inkräktar verlden, då upphör allt buller, alla jordiska ljussken släckas, stjernorna uppträda på himlahvalfvet, och midtuti denna nattliga tystnad ljuder blott en enda sång, det är näktergalens, stjernornas älskling, mörkrets besjungare. Ni frågade hvad jag såg ifrån mitt fönster, jag har sagt er det; genomgå uti edra tankar denna tredubbla tafla, sysselsätt ert sinne, för att förströ ert hjerta; er sällhet i denna och en annan verld innefattas uti detta ord: Glöm! Nionde brefvet. Den 13 Maj. Ni råder mig att glömma. Hör då hvad som föregår inom mig, så snart mörkret utbreder sig, då, kan ni fatta något så förskräckligt, oerhördt och onaturligt? det att under min sömn, den döde icke är död, den begrafne återkommer till lifvet, ham står bred