Aftonbladet – 8 juli 1851, sida 2

i den moraliska som materiella verlden, än knäböjande, än liggande på en graf, än grätande, alltid förtviflande, och nu har jag på en gång funnit en bror. Det förefaller mig nemligen som vore ni för mig en bror, hvilken jag icke kände, som) hade lemnat Frankrike innan jag föddes, och det tyckes mig söm hade jag beständigt sökt, beständigt väntat honom. Nu är han återkommen, nu, utan att uppenbara sig genom sin närvaro, har han uppenbarat sig med sin röst. Jag ser honom väl icke, men jag hör honom; jag vidrör honom icke, men jag lyssnar till honom. Ni kan icke föreställa er till hvad grad detta af er penna så lifligt målade landskap sysselsatt mina tankar. Må man icke för mig bestrida den dubbla synens under: denna dubbla syn finnes. Genom kraften af min vilja, framstår för mig denna tafla, återspeglad i min själ, liksom i en spegel. Jag ser allt, ifrån morgonens rosendimma, som uppstiger bakom kullen, ända till aftonens derefter framträdande mörka skuggor, och hör allt, ifrån blommans rörelse, som för morgondaggen öppnar sin kalk, ända till näktergalens säng, som förklingar 1 nattens tysnad och enslighet. Allt detta ser jag så lifligt, att, om jag nånsin komme inom den krets, som edra blickar omfatta, jag skulle säga: se der de flammande kullarna, der de snöbetäckta bergen, der dessa silfverbäckar, dessa sidenlika strömmar och der dessa olivträd, dessa granatbuskar, dessa nerier, dessa myrtenbuskar det är här, här. Vidare ser jag äfven er lilla boning, som höjer sig öfver trädgårdsmurarna, med sitt af jasminer och vinrankor beskuggade fönster; ch slutligen ser jag er sjelf, uti er hvita cell snäböjande vid foten af er vackra Christusvild, bedjande för er, och isynnerhet för mig.