Aftonbladet – 7 juli 1851, sida 2

SKULLS DELANBRAÄANUt, VUSKAUC HU allerremuiSss och hemillan till utskottet att änyo öreslå dess vid förra ksdagen fattade beslut. Tillen olycka för skatterenklingens framgång hade dena af statsrädets ledaöter, som närmast intresserade sig för saken, redan mnat sin post, och det vore beklagligt om sädant rit en följd just af denna fräga, men då ännu ett ir af konseljens medlemmar sökte taga ut steget igot litet framom den kongl. propositionen, borde Ut hopp ej anses förloradt. Man har hört framstälws de tvä s. k. första ståndens fruktan för risk ch förlust för kronan i händelse af stegring i prierne ä de varor som ingå i ordinarie räntan, men å denna ränta blott inbringar 4,700,000 rdr, och då e extra inkomsterne, oberäknadt fyllnadsbevillningen, tgöra minst 6 millioner, torde nägon minskning i rundskatterne föga betyda, hest alla statens behofer slutligen måste fyllas genm bevillningen. — ahlström hade redan vid remisen i Februari beklaat den förändring ärendet undergätt och uttalat sin inga förhoppning om dess antaglighet. Ehuru Kongl. Taj:t erkänt uppbördsoch redovisningsverkets brister amt den olikhet i bördor, som räder emellan skattkyldige hemman, hade utskottet likväl nu vikit ifrån len förra banan, tillstyrkande allenast en reduktion f smäpersedlar och en undersökning som komme att lraga ut på tiden, men föreslagit bibehällande af sälana artiklar som ovilkorligen komma att stigai pris, emligen kol och ved. Tal. önskade derföre erhålla tskottets förra förslag, men skulle äfven nöja sig, m genom äterremiss kunde utserkas den förändring betänkandet, som herrar Wallensten och Ginther id den kongl. propositionen föreslagit. — Anders iriksson från Elfsborgs län yrkade äterremiss på skäl om anföras i herr Werns reservation och önskade, att len oro och det missnöje i orterrne, som varit en följd f skatteförenklingsfrågans utgiäng förra riksdagen, nåtte taga ett slut genom framläggande af ett nöjuktigt förslag. — Matts Persson kunde ej godkänna let framställda motivet om en möjligen blifvande framida skada för de skattskyldige. De tvä ständen hade afslagit förra betänkandet mest af fruktan att en stegring i skatterne sedermera blefve omöjlig. Han yrkade återremiss och instämde med herrar Wallentåen och Giinther om antagande af tvenne persedlar, panmäl och smör, samt hälftem af räntan utgående i venningar. I afseende på den föreslagna undersökingen förklarade han, att emibetsoch tjenstemän vlifvit tillräkligt hörde i denna sak, och att, omupprifter infordrades af allmogen., de skulle blifva så stridiga, att deras utredning fordrade ännu många är. — F. vice talm. Nils Person instämde med Sahlström och päminde att den fruktan man hyser för skatternas. minskning genom den ordinarie räntans förvandling vore fåfäng, ty man har: glömt att en mängd nya näringar ärligen gifva ökade inkomster af bevillning, ofta längt öfver hvad som blifvit förut beräknadt. — Arvid Arvidsson, Per Nilsson och Henrik Andersson talade äfven för återremiss. Johan Johansson från Örebro län uppläste ett skriftligt anförande, hvari han, dä hos oss inga förändringar vinnas med stormsteg, förklarade sig ganska nöjd med äfven de minsta framsteg... Han litade på Kgl. Maj:ts goda afsigter och biföll utlätandet såsom godt och antagligt, — hvaruti Joham Johansson frän Östergöthland instämde. Strinnlund såg ej minsta skymt af möjlighet att knnna genomdrifva hrr Wallemsteens och Giinthers förslag, Att få den ordinarie räntan förvandlad blott i spanmäl och smör samt penningar vore farligt, ty penningarnes försvinnande ur rörelsen skall en gäng bringa ned varuvärdena. Har önskade derföre att saken, i det skick den nu är, ej mätte förfalla genom Borgareoen Bondeständas olika beslut mot de första ständens, och hade ej det misstroende till regeringen, som skulle den sjelf ästunda tidsutdrägt. Han ansäg lika svärt att få de begge statsrädernes projekt genomfördt, som att gå genom ett berg,, och till en stor reform i detta ämne kommer man ej under detta ärhundrade. Det framlagda förslagets stora fördel vore borttagande af räntetagares hittills ofta oerhörda prejerier, — och om man nu förskjuter detta lilla, torde man få vänta länge på ny kgl. proposition, ty regeringen måste tröttna, då dess anhud ständigt förkastas. -— Medlin, ledamöterne frän Blekinge m. ff. instämde. För bifall talade vidare Cad Ersson, David Andersson, Svartling, Rutberg, NIs Jeppsson, Johanues Nilsson, Olaus Eriksson, Odinoch Uhr, som ehuru han förut instämt i And. Eriksons motion om upptagande af föregående Statsutskåts förslag, likväl nu ansäg skäligt att bifalla hvad man framlagt. Han päminde om huru noga de konservative upphemta hvarje halmsträ som länder till deras fördel, men huru de liberale följa en annam taktik: de nöja sig icke med annat än allt, och de få vanligen intet. Med ett ord, de handla oklokt. Sahlström hade ej trott sig behöfva åberopa ständets förda enhälliga beslut i frägan. Han hade trott att ständet, troget sin karakter af stadga och uthälllighet, skulle minnas det missnöje som herrskade vid föregående riksdags slut just fir denna saks utgång. Han frägade hvarföre regerinen öfvergifvit sitt förra förslag? — Emedan det undexändes af de tvä första stånden, svarar man. Ha frägade då ä sin si da: skall den skattdragande mängden af natioaen blindt böja sig för de motiversom ligga dolda under dessa stånds förkastelse? Har ämnade ej göra det, och trodde det vara en brist få grannlagenhet emot T grundlagen, då man förutsäter att de två ständen skola vägra infinna sig vid en förstärkt votering. Han ämnade ej mer råda ständet att i för detsamma miss. I hagliga frågor göra på samma. sätt, ty man har split nog derförutan, men yrkandet om äterremiss mäste han förnya. Strinnlund hade svärt att svara för regeringens motiver, men trodde att. den likasom andra kloka hushällare upphör att bjuda ut en vara som ingen vill ha, eller hvilka, då de ej kunna lyfta bort en stor sten, ta sig före att spränga sönder den. Ola Månsson från Skåne ernrade att hans provins ej har intresse af saken, säson ej belagdt med nägra grundräntor, men han vilk dock instämma i yrI kandet om äterremiss, önskanle att icke, säsom några föregäende talare försökt, ropandet på riksdagens längsamhet mätte antagas säsom ett skäl och få diktera besluten. Vid anställd votering blef afdelningen litt. A äterIremitterad med 49 röster emot 43. . Litt. B, angående ändring i sättet för indelta rän. tors oeh kronotiondes utgörande, bifölls; Emot litt. C, angäende grunden för markegängsHl prisernes bestämmande, gjordes anmärkningar af Ola -I Mänsson och Sahlström rörande kronofogdarnes inI blandning i dessa förrättningar, äfvensom angående tIsättet för besluts fattande inom de dertill utsedde åeputerade, hvarvid David Andersson önskade stadganden huru förhällas skall vid paria vota, och P. Pet. 5 Itersson hemstållde om votering med slutna sedlar, : På e. m. företogs den delen af samma utlåtande ilsom besvarar enskilda motioner rörande skattefyrenk.Ilingen, och blefvo deraf 14:e munkten, angäende rän;Iteved till kronokalkugnen i Wiisby, och 17:e, rörande sammansättningen af deputerade vid markegängssättning och omröstningen dervid, återremitterade. ) Härefter förekom Statsutskottets förnyade betänI kande N:o 173, angående äsklad ersättning för omI kostnaderne vid Kronprinsens )ch Kronprinsessans förmälning. Nils Larsson från Jemtland, Arvid Arvidsson från Elfsborgs, Uhr och Henrik Andersson. från Örebro län funno inga nya skål vara anförde till undanrödjande af deras förut gjorda inkast, hvadan de ifven nu yrkade afslag. Likaså Matts Persson från Stockholms län, ehuru han erlkände utskottets rätt att vjdblifva sitt förra beslut då dlet understöddes af två stånd. tutberg ensam bad att få erinra att kostnaden rörJ1le ej förmälningen utan bosättningen, och då Sveri3es invänare uppbyggt sjelfva slottet, borde de äfven kunna inreda det, utan att begära Norrmännens deltagande, nägot som vore kränkande för den Svenska Inationalkänslan. Betänkandet afslogs utan voering. Vidare föredrogos och bifölos: Statsutskottets utlåtande N:ris 194, 181, 183—186; Statsoch Lag