Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 3

ret icke om jag är af patrisisk eller plebeisk lägt, ung eller gammal, ful eller vacker, För öfrigt, hvad behöfva vi vidare känna hvarandra! Vi äro tvenne för hvarandra främmande varelser, skilda från hvarandra, okända för hvarandra, och mellan hvilka ingen makt skulle kunna åstadkomma någon materiell förening. Men utom denna materiella förening finnes ett tankens meddelande, utom det lekamliga vidrörandet och åskådandet finnes en själsfrändskap, ett hemlighetsfullt tillstånd, der man ur samma bägare dricker Herrans ord och den Helige Andes eldslågor. Detta är allt hvad jag önskar af er, allt hvad ni kan önska af mig. Om det finnes någon sympati mellan våra sinnen, någon förvandtskap emellan våra själar, skulle det då kunna vara misshagligt inför Guds ögon, att våra sinnen och själar, oansedt det vida afståndet, meddela sig ät hvarandra, likasom strålarne af tvenne vänskapliga stjernor skulle korsa hvarandra i stjernhvalfvets etheriska öknar? Men nu till berättelsen om huru den stackars Iris kom att lemna mitt rum. Aftonen före den dag, då ni räddade hennes lif, hade jag satt lampan helt nära mit sängomhäng. Först mot midnatten insomnade jag. Omkring tio minuter derefter öppnades af vinden min illa tillstängda dörr; sängomhänget fördes af draget öfver lampan och fattade eld. Inom ett ögonblick var mittlilla rum fylldt af eld och lågor; jag vaknade nästan qväfd; min stackars dufva flög emot taket, kämpande mot röken; jag hastade till fönstret och öppnade det, Knappt var fönstret öppet, förrän hon störtar ut, och jag hö! henne i mörkret stöta emot grenarne på eljes väl kända träd, grenar uti hvilka bon bort leker sin halfya dag. Jag lemnade mitt fön