Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 2

liga eller kyrkliga angelägenheter ur sigte. När någon ledamot gick bort, ersattes vanligen hans plats af en annan. Elfte kapitlet innehåller en skildring af Biskop Faxe och Biskopshuset ä Lund under den tidsperiod, som Tegner tilllhörde Carolinska akademien. I tolfte kapitlet tecknar föörfattaren professor Fremling och Schellingska Jfillosofien i Lunda samt meddelar en rätt intressant brefvexling mellan akademiens dåvarande kamsler, excellensen Lars von Engeström, biskojp Faxe och professor Fremling, af hvilken synes, att hr kanslern ingalunda var de Schellingska ideerna bevågen, utan tvertom fruktade för dem som en vilseförande, med framtida oordningar hotande kommande smitta. Fremling ådagalade emellertid, att kanslerr af sina beställsamma rapportörer blifvit förd bakom ljuset, och att vid Lunds akademi inga oordningar voro af de Schellingska lärorna att befara. Trettonde kapitlet har till öfverskrift: J. Stecksen, M. Norberg och dess besparirgsfondr samt innehåller flera ganska upplysande notiser om det på sin tid mycket omtalade Stecksenska testamentet, äfvensom karaktersteckningar af professorerne Mathias Norberg och J. Stecksen. Sin skildring af den förstnämnde slutar förf. på följande sätt: Aldrig gift och säledes i saktad af den ljufvasto belöning, som jorden har att ebjuda, familjelifvets sällhet, var dock Norberg älskar: bäde af huslig umgängsamhet och större sällskaper. Hans syster, enkefru Stecksen, förestod hans hushållning och representerade såsom värdinna vid hans bord, då han som oftast säg vänner hos sig. Hans trotjenare, akademipedellen Degerström, en norrlänning liksom Norberg, med naturligt snille och skarpt förständ, förestod sin hushondes yttre ekonomi. Ofta, när Norberg spelade schack, stod Degerström bakom stolen och följde dragen med större uppmärksamhet, än despelande. Begick Norberg ett fel, kunde Degerström yttra: oNu drog kanslirädet, som hade han tinkt mera på Orienten än på spelet,. — Säger ha det? Degerström!, var Norbergs svar, under det har vände sig om och smälog fryntligt ät sin underlydaide landsman.. I fjortonde kapitlet skildras A. Hylander, Th. Thorild och B. Lidner,. Det innehåller flera nöjsamma och interessanta anekdoter om de ifrågavarande personligheterna; men vi måste bedja läsaren sjelf taga. reda på dem i boken. Ryckta ur sitt sammanhang, skulle de förlora mycket af det karakteristiska som de annars innehålla. Uti femtonde kapitlet, som har till titel: I7. Schartau, Chr Wåhlin och Wallinska psalmbokens, får läsaren göra bekantskap ned Lunds dåvarande ryktbare andlige talare, äfvensom med nämnde stads dåvarande domprost, storätare i åminnelse. Hvad beträffar den Wallinska salmboken och Tegnårs mening om de af Wallin så väl i den som i hans predikningar uttalade åsigter af det religiösa lifvet, så är förf:s tanka, ått Tegnår troligen fann dem bära en vida mera esoteriskt Kristlig pregel, än många urgamla dogmer, som under mörka tider först på kyrkomöten antagits, sedan ingått i läroböckerna och slutligen omsagts i predikningar, till föga heder för den theologiska forskningen, eller fromna för Guds församling. — Förf. yttrar äfva: Att det arbete, hvari Schartau minst lyckats, är hans försök att rätta den Walinska psalmboken. Redan mot det förslag till förbätrade kyrkosänger, som utkom i Stockholm 1814 och var undertecknadt af Lindblom, Tingstadius, Rosenstein, Franzen, Wallin, Leopold, m. fl., vände Schartau sin kritiska blick och penna. Nägra af de anmärkningar, hvilka han vid läsningen af dessa andeliga sänger, funnit sig kallad att göra, har han tecknat i marginalen ä ett tryckt exemplar af psalmförslaget, hvilket förvaras på Lunds akademiska bibliothek. Hade dessa anmärkningar jemte de öfriga, hvilk Schartau sedermera författat mot nya psalmboka, blifvit utgifna, så hade de kanske besparat Thommder och Wieselgren mödan och äfventyret att skomästra den Wallinska psalmboken och förstämma de herrliga orgelljud, till hvilka det bildade Sverige lyssnar med förtjusninga. Schartaus misstag, yttrar förf. på ett annat ställe, bestär i vär tanka i den förutsättring, att det äldre dogmatiska system, som han sjelf följer, är alldeles identiskt med bibelns lära och sälnda oförbätterligt. Men häri torde ätminstone de uplysta theologerna på vår tid icke dela hans åsigter. Te tro tvärtom, att vår kyrkas dogmatik ännu behöfver flera förbättripgar, innan den kan sägas vara till alla, äfven gina minsta, delar renlärig och biblisk. (Forts.)