Aftonbladet – 5 juli 1851, sida 2

bund med stormen och gjort mig förtrogen med döden; hvartill båtar mig, förlorad på den omätliga oceanen, att haka mig fast vid denna flytande planka, sista spillran af et skepp, krossadt liksom mitt, och hvilket slumpen snarare än försynen kastar i min väg? Är det icke att på samma gång öfverlemna mig åt hoppet och frestelsen? Är jag då, utan att veta det, ännu med någon flik af min klädnad fästad vid denna port, som öppnar sig för verlden, och har jag icke, såsom jag trodde, helt och hållet lösryckt mig ifrån jordens dårskaper och illusioner? Det var, som ni ser, min syster, ett vidsträckt ämne att begrunda och öfvertänka: Gud öfver mig, afgrunden vid mina fötter, och rundt omkring mig denna verld, hvilken jag icke mera såg, emedan jag tillslöt ögonen, och icke mera hörde, emedan jag tillslöt öronen, men hvars sorl och hvimmel jag liksom fordom åter skulle få höra. Hur oförsigtigt det än må vara, öppnar jag både ögon och öron. Men kanhända hänför mig min inbillning utom verkligheten; kanhända anser jag en betydelselös tilldragelse för en verklig händelse. Ni begär en enkel berättelse, min syster, ni skall få den. För åtta dagar sedan satt jag i trädgården och läste; vill ni veta hvilken bok ag läste? Jag läste denna skatt af kärlek, religion och poesi, som kallas: Confession de Saint Augustin. Jag läste och min tanke uppslukades så till sägande af den fromme biskops, som hade ett helgon till mor och i sin ordning blef ett helgon. På en gång hör jag öfver mitt hufvud liksom ett vingslag; jag upplyfte ögonen, och ill mina fötter, liksom anropande min hjelp, störtar en liten dufva, så nära förföljd af en parfhök, att hon redan qvarlemnat några fjerar mellan roffågelns näbb och klor. Gud,