Aftonbladet – 1 juli 1851, sida 3

— a Rättegången om Trysunda fiske. I dessa dagar har en i flera afseenden märkvärdig rättegäng, rörande Trysunda fiske, blifvit afgjord i Svea hofrätt och berörde fiske tillerkändt Nätra och Själevads socknemän, i anseende till de upplysningar, som derigenom kommit i dagen rörande sättet, huru allmogens rätt i äldre tider kunnat kränkas genom embetsmäns, vare sig okunnighet, öfverdrifna nit för Kongl. Maj:ts och kronans fördel, eller ock möjligen begär att främja städernas fiskande borgerskaps fördelar. Vid en undersökning om detta fiske, som hölls af ortens domare är 1700, utröntes, att allmogen i Nätra och Själevads socknar från urminnes tider varit i besittning af fisket; att de jemte sig deruti inrymt så kallade Sörstads borgare, förnämligast frän Gefle, hvilka för denna rättighet gifvit lega, som af fiskeegarne användes i socknarnes tarfvor,, säsom orden i undersökningsprotokollet lyda, och att kapellet samt öfrige byggnader i hamnen voro af samma allmoge bekostade. Det hände likväl icke destomindre, att, på anmälan af en länsman i orten (befryndad med några mägtiga ledamöter af Gefle fiskerskap) derom att fisket icke vore skattlagdt och att allmogen icke hade nägra handlingar, som styrkte dess eganderätt dertill, konungens befallningshafvande i Norrland satte sig i besittning af fisket för Kongl. Maj:t och kronans räkning. Sedan den tiden, eller från början af 1700-talet, har denna besittning fortfarit, till förfång för allmogen. Väl sökte man till en början nedtysta dess häröfver yttrade knot, med det stadgande uti första arrendekontraktet emellan Kongl. Maj:t och kronan samt en fiskare, beslägtad äterigen med den ofvanbemälde länsmannen, att allmogen skulle få idka fisket säsom i allmänningsvatten; men det ligger dock i sakens natur att en dylik af näd gifven rätt vid sidan af en på kontrakt grundad och genom afgäld till kronan betingad, föga skulle aktas och vidmakthällas. Man finner derföre ock kontraktet emellan Kongl. Maj:t och kronan och fiskaren ifrån Gefle smäningem afsigtligt förändrats, så att detta erkännande af nägon allmogens rätt till fisket försvinner. Salunda omtalas snart icke mera allmänningsvatten, icke att allmogen byggt kyrka och hus i hamnen, utan tvärtom heter det i det sista arrendekontraktet, som nu gäller, att både fiske och byggnaderne tillhöra kronan och att arrendatorn eger att dem bruka, värda och underhälla. Genom intriger af Gefle fiskerskap, som alltifrån äldre tider funnit sig besväradt af att gifva en sorts vasalltribut till allmogen i Nätra och Själevad, har saken kommit i förenämnda skick. -Man har dervid förbisett ej blott den presumtion för eganderätt, som urminneshäfd innebär, utan äfven den verkliga eganderätt, hvartill grunden finnes i landskapslagarnes princip, atf den som eger land, eger fiskevattnet derinvid. Om ock Helsinge-lagen tillerkänner landskapets invänare endast en inskränktare rätt till häradets territorium, än lagarne för andra landskaper, så tillerkänner den dem likväl allt land utmed haf och vattendragen upp mot bergen, som vill säga, det i besittning tagna landet, utom de längst upp emot fjellen belägna ödeskogarne. Då landskapet i dessa aflägsna tider collectivt ansvarade för skatterna till kronan, uppkom snart nödvändighet för landskapsboerne att sins emellan fördela dessa skatter. Äldst och betydligast bland dem framstår då såsom grundskatt öreskatten. Vid skatternas fördelning landskapsboerne emellan, blefvo, sä som föremäl för beskattning, fiskena visst icke glöm Ida; och de delar af landskapet, der dessa funnos och hvilkas innevänare voro de ende, som kunde af fiske Isig betjena, fingo derför sig ålagd Öje-och skärskatt hvarifrån sig härleda benämningarne allmännings fiske. skär och byeskär, belägne dels inomskärs och dels vid hafsbandet. De förra eller allmänningsskären Ivoro de betydligare, som innehades af socknarne vid hafvet och derföre jemväl benämnas sockenskär. Byskären äter voro de, som Odalbyarne för deltagandet i skatten bekommo. Redan på 1480-talet visar det sig uti en synerätts dom, att desse nu yttrade äsigter varit tillämpade och att man då icke visste af andra konkurrenter om eganderätt till fiskena i hafvet utefter norrländska kusten, än de vid hafvet belägne socknarne och odalbyarne. Kronans rätt till nägra fisken omtalas icke. I sednare tider finner man deremot, att, oaktadt till och med domstolars beslut tillerkänna vissa socknar låtskillige öar, kronans tjenstemän ändock, utan dom -loch ransakning, tagit i besittning för kronans räkning flere öar, fisken och skär, under förevändning Ilatt de icke voro skattlagde, och derföre kronan tilli hörige. Det är svärt att bedöma, om dessa åtgärder -härrört af ren okunnighet eller afvoghet mot allmo s gen, som fordem lika litet gynnats af kronans tjen