Aftonbladet – 30 juni 1851, sida 3

Jag. En enda gäng har jag försökt mig på denn: väg. Mitt Runesvärd bär vittne om ungdomens dygd värme, men äfven om ungdomens fel: brådska oci brist på hållning. Måtte jag i mitt andra försök bi behålla den förra och undvika den sednare. Jag sei ett stort mäl för mig. Hur vill jag hinna det? Oscar. Mälet är högt. Hvart och ett sträfvand lit är ett lagerblad. Vi få alla sträfva till ett visst tt säkert mål. Det är lyckligt att veta hvart mar vill. Att ega ett mål, en ljuspunkt, en ledstjerna är halfva vägen bakom ryggen. Jag. Länge har det hoppet varit min högsta lyck salighet, att jag en dag skulle inför mina landsmän: blickar låta vår eller mennisko-historiens hjeltar g: igen, nppträda i mäktiga gestalter och genom min nen af den tid som var, höja den tid som är til hvad den bör blifva. I forntiden sjöngo skalderna episkt och dramatiskt, och deras besjungne hjeltar stodc såsom värdande prester kring fosterlandskänslans he. liga eld. De hade Epos och Drama. Vi hafva eller rättare vi kunna blott hafva det sednare: Dramat; ty den episka materien har sammansmält med der Iramatiska, och gjort denna sednare mera rik, gjor len romantisk, bragt handling deri, som är Epikens väsende. Hos antika folkslagen tillhörde Epos sagar och historien egentligen. Der uppträdde hjeltarns handlande. I tragedien åter framställdes de såsom lidande, d. ä. mera i enskilda, husliga förhällanden, stående under ödets gissel och spira. De gamles enskilda lif var så patriarkaliskt enkelt och stort, så betydelsefullt och dock sä litet inveckladt, att när de märkvärdigaste gestalterna skulle i dramatisk dik framställas, behöfde skalden nästan blott afskrifvs fter naturen. Hos de nyare folken äter har det offentliga lifvet skiljt sig så vidt ifrån det enskilda: let förra har blifvit omfattande och historiskt i sto stil; men det sednare har hopskrumpit till en pro saisk hvardaglighet ePer ett själsdödande frässeri el ler en stel ceremoni, och derföre har komedien nu scagit uteslutande besittning af det husliga och enskilda. Det löjliga i vära sällskaper och det tomma eller uppoch nedvända deri förlöjligas i lustspelet, och det med skäl. Tragedien följer historien ät. Tragedien fordrar nu ieke blott lidande utan hand ling. Den mäste vara en varmt och harmoniskt kolorerad tafla, ej blott en plastiskt stillastående grupp. Das Bärgerliche Trauerspiel kan aldrig väcka reni tragiskt intreresse, om äfven Schiller behandlar det. Verner har i sin 24 Febr. lyckats att göra ettrysligt helt, som uppskakar; men läsarens och äskädaren: själ blir nästan slagtad af den stora knifven, som der spelar hufvudrollen. Knuten, den Gordico-Dramatiska, är säledes att, med utvidgadt område för Trageliens verkningar, ej insperra den inom Antikens trång: sränsor, men ej heller regellöst låta den löpa uti determinerade linier och bugter. Rundas och omslutas till ett helt mäste den. Hvilken herrlig lager att skörda för den, som efter denna äsigt kunde stifta en Europeisk National-teater! Hvad glädje att veta let denna blifvit uppbyggd på Svenska Nationen: jord — att en Svensk Skald varit Byggmästaren. Doek, en gör ej allt. Åldrarnas hvarandra efterträlande Skaldekonungar få bygga derpå. Det Interregnum i Poesiens rike, som nu blifvit en följd af der stora Schisman, (dåEn Schola slutit sig till det si sallade klassiska slaget, En till det Romantiska, liksom En Paåfve regerade i Rom och En i Avignon) letta interregnum torde väl snart se sitt slut, oct likten, omsträlad af all sin medfödda, eviga frihet. lassiskt enkel och romantiskt rik, dyrkas i ett enda rerrligt tempel af lyckliga folk, utan fördom, utan skrätvång, med hat endast för det usla, och kärlek endast för det Sköna. Oscar Du skildrar en herrlig tid. Skönt vore det, stt få se grundvalen lagd till ett sädant tempel. Biehäll dessa äsigter, lef oeh verka i denna anda. Jag iyser det hopp, att du skall blifva en af dem, som irbeta på denna tempelbryggnad. Blif hvad du kan. lig sjelf och det sköna trogen. Jag skall följa dig med mitt deltagande och mina önskningar. Bered lig nu till resan med gladt mod: flyg ut som ett bi. pä fria vingar öfver den sydliga naturens blommor, och kom hem igen med gyllene frukter. Farväl! Jag äterser dig, innan du reser! Farväl! Och härmed tage vi äfven farväl af arbetet önskande det all lycka hos publiken.