Aftonbladet – 27 juni 1851, sida 2

eurlin. Doktor Reuterdahl instämde med alla föreiende talarne; ty i hufvudsaken förefunnes ingen iljaktighet i deras äsigter. Han befarade ingen rstöring af linie-flottan, men upprepade biskop Heuras anmärkning att förstörelsen ej kunde hindras af rad ständerna beslöte. Man hade visserligen en 107 att tillämpa mot de rädgifvare som tillstyrkt ätirden; men sjelfva ätgärden kunde ej förhindras. rof. Carlsson anförde att R. S. bifall till utskottets emställan verkligen skulle leda till något, då man stt att en ständernas föregående skrifvelse, den af r 1840, ledt till den nuvarande ställningern inom ottan. Biskop Hallström fann en hemställan i förearande fråga fullkomligt konstitutionsmessig:. Man unde ej tänka sig ett konstitutionellt samhällle, der ske ömsesidiga meddelanden statsmakterna emellan gde rum; regering och ständer borde icke leka främande med hvarandra. Doktor Säve, profesor Grafröm och prosten Klintberg inlade äfven nägra ord ;r bifall till utskottets hemställan. På framställd roposition godkändes densamma. I eftermiddagens plenum fortsattes extra statsreleringen. Frägan om anslag till hamnbyggnad vid jo, afstyrkt af utskottet, blef äterremitteradl; likaså en af förbättring af Westerås hamn. Vid uitskottets emställan om anslag för vägbyggnader, ströömoch rensningsarbeten samt mindre brooeh hamn byggnaer föreslog doktor A. Nordström äterremiss i syfting af anslagets nedsättning, i fall sä skulle behöfas, för beredanda af tillgång till andra vigtigare öremål; men härvid förklarade biskop Heurlin leenle, att utskottet ändå nog skulle finna några murkor i vrärna af statskassan. Sedan doktor Gumaelius ramställt nägra allmänna anmärkningar emot den rist på system, som visar sig vid vära väganläggingar, och doktor Grafström, som haft den ledsnalen att se anslagen till hamnarbeten och strömrensingar i de norra orterna afstyrkta, yttrat diet hopp tt dessa mätte få godt af förevarande anslagg i stälet, bifölls detsamma. Det af utskottet afstyrkta anslaget till svenska nykerhetssällskapet förordades af doktor Sandberg, som jreslog att Presteståndet mätte bifallå K. M:ts beäran derom, och vördsamt inbjuda de andra rikständen att i samma beslut sig förena. Men doktor 3roman uppträdde med värma emot de kringresande ykterhetspredikanternas oväsende, och höll före att Iryckenskapen icke vore en last som behöfde :särskildt ,ekämpas. Hr doktorn ville verka emot demna last, om emot andra, med ordet som vore honom gifvet; nen om nägon vandrande nykterhetspredikantt komme ill hans församling, skulle han hänvisa hornom till in egen. Nykterhetsskrifterna hade hr dokstorn insenting emot, men yrkade på deras allmännarce fördelling. Professor Lindgren delade den föregätende taarens äsigt, att dryckenskapslasten icke borde förerädesvis bekämpas. Han hade icke något förtroende ör kringvandrande nykterhetsriddare, utan sikulle afvisa dem om de komme till hans församliing; och hvad nykterhetsskrifterna beträffade, så vorre Läsning för folket ett mer än tillräckligt surrcgat för dem. Hofpredikanten Lagergren erkände att många af nykterhetspredikanterna varit honom en leda, och att ätskilliga af skrifterna icke motsvara sitt ändamål; men han var ändå för anslaget. Vägrandet deraf vid förra riksdagen hade varit tillräekligt varnande för dess mindre ändamålsenliga användande. Doktor Reuterdahl lät förstå, att varningen ej hade verkat rätt mycket; ty Kongl. Maj:t hade af egma medel gifvit nykterhetssällskapet den summa ständderna vägrat. För öfrigt lemnade han derhän, hvvad med penningar kunde vinnas i omberörde hänseenade, men tillstyrkte bifall till anslaget, så att det ickke skulle se ut som man undandroge sig att göra hvaad göras kunde. Biskop Heurlin ville äfven bifalla, men förbehöll sig att nyktsrhetssällskapet i Stockholm ej mätte få utskicka nägra emissarier i landsorten, ätminstone ieke utan kontroll af stiftsstyrelserna. Doktor Annerstedt yttrade sig i samma mening som biskop Heurlin. Professor Agardh instämde med professor Lindgren. Prosten Forssell, professor Wahlberg och professor Carlsson talade för anslaget. Doktor Sandbergs hemställan om beslut i saken kunde ej afgöras nu, men vid votering återremitterades utskottets utlåtande med 22 röster mot 9. Statsutskottets utlätande angäende anslag och lån för jernvägs anläggande mellan Örebro och Nora bifölls utan diskussion, likasom alla de extra statsregleringen tillhörande frågor, hvilka referenten icke upptagit. BORGARESTANDET. Vi omnämnde i gårdagsbladet att hr Petrå, när statsutskottets utlätsande n:o 161 föredrogs, anmärkt den ställning hvari: borgareoch bondeständen kommit till regeringen, dexrföre att den ej fästat afseende på dessa ständs uttalade önskan att chefen för landtförsvaret mätte från sitt embete skiljas, i anledning hvaraf hr P. ansåg att vägran af anslag ät extra statsregleringen kunde konstitutionsenligt komma i fråga. Tal. yrkade äterremiss af 1:sta punkten, på det man derigenom mätte få tillfälle se om Kongl. Maj:t ämnade fästa något afseende vid anmärkningarne mot chefen för landtI försvaret. Härpå ville hr Lagergren ej ingä, emedan han förmenade att Kongl. Maj:tej på kaglig väg fått kännedom om hvad som skett; han varrnade äfven för att beträda den högst äfventyrliga boanan att vägra skattebidrag samt ansåg frågan förfalllen, enär två ständ stannat emot två. Denna äsigt bestreds af hr Wern, alldenstund decharge i riksdagsbeslutet ännu äterstär. Att vägra anslag vore ett fullkomligt konstitutionelt steg, så snart en minister saknar förtroende. Att afslä alla anslag vore icke lämpligt, synnerligen som flera af de begärda ej utgöra förtroendevota. Endast de nya kunna med fog nekas, såvida man ej har förtroende till ministern. Hr Ekholm beklagade det spända förhållande, som inträdt mellan regeringen och de två stånden, hvilka ej borde öfverse sin egentliga vigt. Hela extra statsregleringen bestod af tillfälliga anslag och man har ingen garanti att de användas enligt disponenternas önskan. Tal. yrkade liksom hr Wern återremiss af I:a punkten. Hr PetrÅ gendref hr Lagergrens yttrzande att afslag å en anslagsfräga skulle kunna betrakktas som skattevägran; aldraminst kunde det sägas com extra Istatsregleringen. Tal. föreslog en inbjudninig till de två öfriga ständen att deltaga i borgareoch bondeIständens beslut, antydde äfven den vanmakt i förhällande till konungamakten, hvari representationen be.tfinner sig, och tänkvärda omständigheter, som vittna -latt det ej är inre förhällanden utan yttre, hvarpå rez Igeringen stödjer sina åtgöranden. Hr Lagergren höll före att man ej bör följa andra länders exempel i -Idylika förhällandea. En vägran af anslag kunde en-Idast föranleda riksdagens upplösning. Mam borde Isynnerligen i närvarande tid vara mån om 41:de hufvudtiteln. Farorne och följderna af bristandde mateIriel mätte väl ej vara glömda sedan 1808. Tal. yrkade bifall till 1:a punkten; så äfven hrr Collen och Almgren, hvaremot hr Billström, äberopande 76 i R. O., ansåg att decharge ej var gifven och att chefen för landtförsvaret visat ej blott likgiltighet utan äfven oförmåga; han yrkade återremiss, Hr Winge afslog alla punkterna, bland annat äfven derföre att 2 millioner riksdaler blifvit använda för krigsrustninIgar och man sälunda kunde hysa farhåga för ytterligare användning af medlen. Hr Brinck fann det skäligt att neka anslag ät dem som sakna förtroende, Jsamt tyckte att materielen under 36 ärs fred hade bordt hinna blifva i ordning. Då 1812 ärs ständer å 4:de Toch 5:te hufvudtitlarne lemnat nägot öfver 2 millioner rdr, hade sistlidne riksdags anslagit omkring 6 millioner till hären! och flottorna. J I fråga om 3:dje punkten, rörande 200,00(0 rår för tlanskaffande af nya infanterigevär ingingo hrir HesselIgren och Gustafsson på hr Gråäs reservation, att enIdast 100,000 rdr borde för nämnda ändamäl beviljas, -loch hr Petrå föreslog att man borde hafva ett särtIskildt slags gevär för vapenlekar. Utom de i gärtl dagsbladet nämnda punkter biföllos 11, 12, 13 och 14, hvarefter anslagen för sjöförsvaret eller utl. n:o ,.162 förekom. Debatterne öfver krigsväsendet till sjös voro vidlyftiga. Utskottet hemställer uti utl. J4 162 1:o att Kongl. I Maj:ts nädiga framställning om linieskeppens föränI dring till fregatter icke må af rikets ständer bifallas; I