Aftonbladet – 25 juni 1851, sida 3

ecke innefattar något, som för staten kan vara menigt, lärer undersökningen ock böra dertill inskränkas. I detta hänseende kan någon förebräelse icke göras judarne, så länge det icke kan pästås, att deras moallag innebär nägot annat, än den, som inom de ehristna samhällena skall och bör göras gällande. Judarne visa sig ock i deras enskilda lefnad lika mo caliska, som de christne. Deras familjelif och deras sparsamhetsanda kunna tjena de ehristne till mönster. Vore förhållandet motsatt, och egde man an!edning att deras sedlighetslag vore stridande mot de christnes, sä hade staten både rätt och pligt att neka lem att vistas här i landet; men någon beskyllning, som kunde rättvisa en sädan åtgärd, har ieke ens den vildaste fanatism i sednare tider tillåtit sig. — Beräffande äter förmenandet, att judarnes särskilda naionalkänsla skulle förhindra dem att sammansmälta ned öfrige medborgare inom de nationer de tillhöra, så kan det väl ieke nekas, att någon sanning häri; förefinnes. Erfarenheten i de länder, der judarne rhällit oeh nägon längre tid varit i åtnjutande af nedborgerliga rättigheter, har dock tillräckligen ådagalagt, att de visat prof på lika stor fosterlandskäriek oeh patriotism, som andre samhällsmedlemmar. Öfverallt, der fulla politiska och medborgerliga rät tigheter dem tillerkännas, skall förhällandet blifva anahanda, oeh det skall, ätminstone efter nägra geaerationer, visa sig, att endast de fördomar, mot aåvilka de haft att kämpa, samt de förföljelser, hvarör de under sekler varit utsatte, tvingat dem att i en inbördes gemensamhet söka skydd, föratt i fremmande länder ega en tillflykt, då förföljelsen, såsom ofta varit fallet, öfvergätt till ursinnighet. Jag tror doek, att med orsakerna skola äfven verkningarne upphöra. Judarne skola derefter sysselsätta sig, ieke uteslutande, med handel och penningenegosiationer, hvartill de hittills i det närmaste varit inskränkte, l utan jemväl egna sig ät andra näringar, och ieke minst åt vetenskaper oeh konster. För min del tror jag, att misstroendet mot judarne hufvudsakligen härleder sig från farhäga, att judarne, i besittning af de au ifrågaställda rättigheterne, skola erhälla för stort nflytande på landets modernäringar; men då de dersill sakna andra medel, än dem, som stå en hvar till buds, i mån af olika förmögenhets-omständigheter, ror jag, lika med hr Wern, att den större skarpsinnighet, omtanka oeh energi, som nu i så hög grad utmärka judarne, skola komma dessa näringar, och säledes äfven det gemensamma fosterlandet, till godo. — Jag går nu att uttala en sats, om hvilken meninzarne säkert äro delade. Jag tror nemligen, att våra au gällande grundlagar helt eeh hället tillintetgjort cke blott 1782 ärs judereglemente, utan äfven de inskränkningar, rörande judarne, sem i kyrkolagen mä nnehällas. Jag vet väl, att denna sats är vägad, och att den beror af tolkningen utaf 16 i Regeringsformen. Afser denna blott oeh bart en inskränkning i konungamakten, så mäste jag medgifva, att min sats ieke förtjenar afseende. Ser man äter leri en bekräftelse på de rättigheter, som tillkomma hvarje svensk undersäte, eller hvad, efter andra länlers konstitutioner, kallas grundrättigheter, så tror: jag, att denna lag i allo upphäft förut gällande förSehäll emot judarne, samt löst det tväng de varit inderkastade. Denna lag har hittills till sitt innehåll ieke varit fullt utredd, men den dag torde nog komma, då den skall tolkas sä, som jag nu ant;dt. Då jag följaktligen icke anser utskottet i denna fråga hafva ätgjort hvad det kunnat och berdt, yrkar jag att betänkandet mätte återremitteras. (Forts.) Ultuna Landtbruksinstitut. Redaktionen har blifvit anmodad lemna rum för nedanstående af riksdagsmannen Johan Pehrsson från Upland i bondeståndet vid öfverläggning om sjette hufvudtiteln afgifna anförande. Vid frågan om undervisningsanstalterna för jordbruet känner jag mig af pligt, bäde såsom representant om detta stånd, som ock enskildt, förbunden att ttra mig, rörande den läroinrätining, som i första rummet omnämnes i nämnde utlätande, nämligen Ultuna Landtbruksinstitut. Säsom ombud frän Upsala län, hvars hufvudnäring är jordbruket, är det för mig 2n pligt, att bevaka det intresse, som så nära rörer Jenna vär modernäring; och dä härtill kommer, att för Stokkholms, Upsala och alla norrut belägna orter Ultuna Landtbruksinstitutet ännu är den enda bildningsanstalten, erkänner jag mig vara förbunden, att i jordbruksintressets namn och ä dess vägnar yttra mig öfver denna läroinrättning. Enskildt känner jag ock min förbindelse härtill, derigenom att jag, såsom nära granne till institutet noga känner detsamma, samt har flera gånger besökt stället, säväl vid de examina som der hållits, som ock vid andra tillfällen. Det har sålunda stått mig öppet att inhemta kännedom, säväl öfver institutets närvarande ständpunkt och beskaffenhet, som äfven öfver dess brister; och det är af denna orsak jag begärt ordet för att öppet uttala mina äsigter rörande denna vigtiga läroinrätt ning. Det är en glädje för hvarje jordbrukare, att vi upplefvat de tider, då landets modernäring icke vidare förbises oeh missaktas, utan funnits värd särskilda för densamma inrättade bildningsanstalter. Jordbruket, som bär drygaste delen af landets skattebördor, må väl ock vara förtjent af denna uppmuntran, att dess söner äfven ega tillfälle till vinnande at den bildning och insigt, som ofelbart erfordras för detta yrke, snarare mera än för något annat. Det är en billig fordran af jordbrukarne, att dä alla andra ständ och yrken ega särskilda af staten inrättade eh aflönade bildningsanstalter, sådane då äfven böra finnas för dem, som utgöra nationens kärna; som egna sig åt odlandet af en älskad fosterjord, af hvars produkter vi alla icke blott skola kläda och föda oss, utan äfven hemta medlen till de nog dryga statsutgifterna. Folkstoeken ökas dag från dag. Skattebördorna se vi ock ökas; men landet växer icke. Skola vi fortfarande kunna föda och berga oss, så måste vi med yttersta noggranhet och omsorg odla vär jord, samt draga nytta af alla de resurser, densamma oss möjligen erbjuder; eller med andra ord: vårt jordbruk mäste gå framät. Vi mäste på fredlig väg med plogen och spaden inkräkta nya länder inom värt eget gamla omräde, och sälunda göra landvinningar fruktbara för oss och vära efterkommande. Detta är värt kall. Det är den enda väg, hvarpä vi kunna fortgå till framtida förkofran och välständ. Oeh när förhällandet är sådant, hvem af oss skulle väl då kunna bestrida nyttan och fördelen af de undervisningsanstalter, som särskildt stiftats i och för jordbruket. De äro ett tidens t:eken, attjordbruket, som hittills varit undertryekt och förtryckt, mäste erkännas säsom den hufvudkälla, hvarifrån must och strrka flöda till alla öfriga grenar och delar af stats-Å: kroppen — och enligt min oförgripliga tanke finne: för oss ingenting vigtigare, än att söka främja allt, som afser jordbrukets utveckling oeh förkofran, ty derigenom underlätta vi icke endast modernäringen, utan vi lemna äfven kraft och stöd ät alla andra medborgerliga näringar och yrken, hvilka alla, säväl hvar för sig, som tillsammantagna, icke kunna existera utan jordbruket, som är allas deras moder, och till hvilken de alla måste erkänna sin förbindelse och: sitt beroende. Sälunda ehvad i öfrigt må vid statsregleringen tillgöras, är och förblifver det af störstz vigt, som göres för jordbruket. Och dä vi, såsom jag yttrat, mäste erkänna att jordbruket är vår hufvudnäring; att hon är, om jag så får säga, den mjölkko, som skall föda alla de andra binäringarne, så synes det mig ligga för öppen dag, att rikets stär.der, och i första rummet detta ständ, noga böra tillse, att allt, som rörer jordbrukets intresse, företrädesvi mä främjas; och vi böra icke förbise hvad som röre: vårt yrke, modernäringen, som tr värr från äldre tider stjufmoderligt behandlats. För min del kan jag sålunda icke annat än tillstyrka bifall till högloflig: statsutskottets utlåtande, rörande undervisningsanstalterna för jordbruket i allmänhet. Dogsk inskränker jag mig na i första rummet till Ultuna Landtbruksinstitut, som jag specielt känner, säsom varande nära granne till institutet. Detta institut önnnades den 14 Mars 1242 ach har ST AA os Tr