Aftonbladet – 25 juni 1851, sida 2

uppsätta storseglet, och vinden var så förän derlig, att man förlorade tiden med att sök: bekämpa dess nycker. Mot aftonen visade sig en läcka; vattnet inträngde mellan de åtskiljda plankorna; besättningens alla näsdukar, som lades tillsammans, voro tillfyllest att stoppa igen läckan; och natten, som nu sänkte sig sorglig och dyster, insvepte dem för andra pången i sitt mörker. Dignande af trötthet, insomnade Murat; Blancard och Lang:ade togo åter plats bredvid Donadiere; och dessa tre män, som sjelfve syntes kunna umbära sömn och hvila, vakade öfver att konungens sömn ej skulle blifva störd. Natten var efter utseendet temligen lugn; likväl tät ett doft knakande ibland höra sig. Då betraktade de tre sjömännen hvarandra med ett säl:samt uttryck; sedan öfverflyttade de sina blickar til baka på konungen, hvilken på bottnen af denna båt, insvept i sin af hafsvattnet genomdränkta kappa, sof lika djupt, som han hade sofvit på Egyptens sandöknar och i Rysslands snödrifvor. Nu uppsteg den ene af dem och gick fram i andra ändan af båten, hvisslande på melodien till en provengalisk visa; sedan, efter att hafva rådfrågat himmelen, vågorna och båten, återvände han till sina kamrater och satte sig, säkta numlande för sig sjelf: Det är omöjligt; så vida här ej sker ett underverk, komma vi allrig framv. Natten förfiöt under dessa vexingar. I daggryningen fick man syn på ett artyg. Ett segel! utropade Donadiere, sett segel!s Vid detta rop vaknade konungen. Fn liten handelsbrigg visade sig verkligen; len kom ifrån Corsika och seglade till Touon. Donadiere styrde mot densamma, Blanvard hissade upp seglen, med fara att alltför mycket anstränga båten, och Langlade skynlade fram i fören samt höjde upp konungens sappa på spetsen af ett slags harpun. Snart