Aftonbladet – 25 juni 1851, sida 2

nig och upphörde ej att ropa: Till äntring, till äntring! ;Ja, ja, den uslingen, eller snarare den enfaldige! sade Donadiere; xshan har tagit oss för sjöröfvare och han ville ha oss att gå till botten, likasom vi behöfde hans hjelp dertill!s Och då man kastade ögonen på båten var det verkligen lätt att märka, det den började taga in vatten. Det försök till räddning, som Donadiere nyss vågat, hade förfärligt ansträngt båten, och vattnet inträngde på flera ställen emellan plankorna; man måste nu börja ösa vatten med hattarne; detta arbete räckte i tio timmar. Slutligen lät Donadiere, för andra gången, höra det räddande ropet: Ett segel, ett segel!, Konungen och hans begge kamrater upphörde straxt med sitt arbete; man hissade å nyo seglen, man styrde mot fartyget som nalkades och man upphörde att ösa vattnet, hvilket då inströmmade med ännu större fart. Numera var det blott fråga om några få minuter, några sekunder, det var allt; det gällde att kunna uppnå fartyget, innan man gick till botten. Fartyget å sin sida tycktes inse den förtviflade belägenheten hos dem, som anropade dess hjelp, och det nalkades skyndsamt; Langlade igenkände det först; det var en af dessa styrelsens postjakter, som gingo mellan Toulon och Bastia. Langlade var en vän af kaptenen; han ropade honom vid namn med dödsångstens mäktiga röst, och han blef också hörd. Det var i rättan tid, ty vattnet steg alltjemnt; konungen och hans följeslagare stodo redan i vatten upp till knäna; båten jemrade sig likt en döendes sista rossling; den gick ej längre framåt och den började vända sig fram och tillbaka. I detta ögonblick föllo två eller tre kabellåg, som kastades från postjakten med i båten; konungen fattade ett af dem, sprang