Aftonbladet – 21 juni 1851, sida 2

början af passen vid Ollioulles, stannade han på en liten kulle, från hvilken han kunde öfcersköda hela den kringliggande nejden; antingen hade han nu uppnått målet för sin vandring, eller också ville han, innan han vidare fördjupade sig i detta steniga och mörka pass, som erhållit namn af Provences Thermopyle, ännu ett ögonblick njuta af den herrliga anblick, som företedde sig vid den södra horisonten; han satte sig på kanten af diket, som sträckte sig långs utmed landsvägen, och vände ryggen åt de berg, hvilka amfiteatraliskt uppresa sig norr om staden; följaktligen hade han nedanför sig en yppig slätt, Invars asiatiska växtlighet, liksom i ett drifhus, förenar träd och plantor, okända för hela. det öfriga Frankrike. Bortom denna slätt, som belystes af solens sista strålar, utbredde sig hafvet, lugnt och jemnt som en spegel, och på vattenytan framgled lätt en örlogsbrigg, som, begagnande sig af en frisk, från lmdet blåsande vind, satte till alla segel, med ivilkas tillhjelp den snart kom ur sigte. Tizgaren följde med giriga blickar fartyget, inda tills det försvann mellan Giens udde och den första af Hieriska öarna; då drog han en djup suck, lät pannan åter nedsjunka mot sina händer, och förblef orörlig och fördjupad i betraktelser, tills bullret af en kavalkad kom honom att spritta till; han upplyfte nu hufvudet, skakade sitt långa, svarta hår, lik.som hade han från sin panna velat förjaga de bittra tankar, som qvalde honom; och vändande ögat mot passets mynning, från hvilken sida bullret hördes, såg han snart tvenne ryttare komma derifrån, hvilka han utan tvifveligenkände; ty han uppreste sig strax till sin fulla höjd, släppte käppen, som han höll i handen, ade armarna i kors och vände sig emot de begge ryttarne. Dessa hade knappt varseblifvit tiggaren, förr än de stannade, och den a