Aftonbladet – 21 juni 1851, sida 2

Norska Storthingets förhandlingar uti Judefrågan. (Forts. fr. gärdagen). Då kommittebetänkandet förekom i storthinget yttrade sig först: Motzfeld. Det finnes ett folk, som vi från tvär tidigaste barndom lärde att känna, och som tvål gäånger rönt den lotten, att blifva fördrifvet från fädernebygden. Legenden om den evige juden, synes uppenbara sig i hela det judiska folket. — Länder hafva än slutat sig än öppnat sig för dem. Men dessvärre mottog man dem för att pina dem och utpressa frukterna af deras flit. Judeförföljelserna äro väl bekanta. Med den framskridance civilisationen har imedlertid detta förhållande i hög grad mildrats. I de fleste länder är Juden nu försatt i likhet med öfrige innevånare, och på nägra ställen har han sä godt som ingätt i den allmänna nationaliteten. I England söker man skaffa honom valtbarhet till parlamentet. I Danmark har man ställt kihonom på lika fot med andra, i afseende på vistelse i riket; fördomen försvinner öfver allt. Dock finnes etttland som utestängt Juden, och hvars lagstiftning ställer Judar och Tatarer i samma klass. Det landet har gifvit sig en statsförfattning hvaröfver det är stolt, och likväl har det uppfriskat förbudet för uden. Det är värt fädernesland. Hafve vi orsak att vara stolte deröfver? Våra fäder på Eidswold menade väl, och bibehöllo förbudet säsom ett medel befordran