Aftonbladet – 20 juni 1851, sida 2

ter hvilken tid han hade ett ärligt arfvode. Det är sannt att han stod på hvad man pligar kalla en vänlig fot med förläggaren, likasom med den öfriga redaktionen, hvilket härrörde af hans alltid fogliga och humana sätt att vara. Men ett intimare förhållande, eller hvad man egentligen förstår med vänskap eller förtrolighet, har aldrig existerat mellan honom och hr Hjerta, och öfverhufvud tro vi att han aldrig förtrott sig till någon, i hvad hans enskilda funderingar beträffade, då icke ens hans egen familj, långt mindre någon annan, haft något begrepp om beskaffenheten af hans förhållanden till ryttmästaren von Schewen. Vi hafva redan en gång förut nämnt, att förhållandet melan Almqvtst och för:äggaren blef ännu något mera främmande, eller öfvergick till ett vanligt höflighetsförhållande, sedan den tiden då Almqvist misslyckades i sitt försök att få tillhandla sig förlagsrätten till Aftonbladet, ehuru vi på den tiden icke kunde tro de rykten, som påstodo, att han sjelf här och der hade låtit förstå, att en sådan affär redan vore uppgjord. Det var väl också en pligt, att icke då misstänka en sådan dubbelhet. Att den kan hafva ägt rum, måste man deremot nu anse sannolikt, då hans gerningar sedermera visat, att han måste hafva ägt en ovan!igt djup grad af förställningskonst och ingenting om honom kan anses otroligt. Posttidningen har slutligen lagt A.B:s-förläggaren till last, att ej på förhand hafva bättre genomskådat Almqvists sanna karakter, synnerligen efter hans förhållande år 1842 med det så kallade dådet. Härpå behöfves blott svara, att det ännu aldrig klart blifvit visadt, hvaruti detta dåd bestått, annat än i en dunkel hänsyftning på en person, som hvarken var uppgifven till namn eller bostad. Den strid, som hade sammanhang med detta s. k. dåd, passerade dessutom i hr Hjertas frånvaro; och vi hemställa, om det hade varit ridderligt handladt, att blott på grund af motståndares skrik och uppmaningar, ellar några bekantas yttranden, hvilka befunno sig i en tem igen ensidig ställning till tidningen, såsom t. ex. kapten Lindebergs, fråntaga Ålmqvist dess sysselsättning i redaktionen, som utgjorde hans hufvudsakliga medel till existens med familj, och detta i och för en sak, som ej ens kunde bestämdt definieras, och som dessutom följdes af ett annat välbekant uppträde, hvilket kort efteråt stämde opinionen allmänt till Almqvists fördel. Det torde slutligen icke vara olämpligt att här erinra derom, att Aftonbladet, oaåktadt många bemödanden å Almqvist sida, aldrig gjort sig till kämpe för åtskilliga af de excentriska idter hvilka han framställt i sina skrifter, och icke ens nästan någonsin deltagit i den polemik som på grund deraf uppstått. Hade ställningen varit så förtrolig som man vill låta påskina, så är det väl dock sannolikt att ett motsatt förhållande ägt rum. Endast för någon tid sedan aftrycktes i Aftonbladet ur Wermlandskorrespondenten ett utdrag af en artikel om tredje delen af Törnrosens bok. hvilket arbete också utan tvifvel har ställen af hög ästetisk förtjenst. I öfrigt är det bevisligt, att A!mqvist någon gång för den öfriga redaktionspersonalen beklagade sig deröfver, att förläggaren icke gjorde afseende på honom särdeles med anledning deraf, att någongång en eller annan uppsats, som han hade lemnat direkt till tryckeriet, blef utesluten ur tidningen. Vi öfverlemna till Posttidningens rättsinthet att begagna dessa upplysningar på sätt den finner för godt.