Aftonbladet – 20 juni 1851, sida 2

friheten att bilda privatbanker, notabene med behörig säkerhet, varit oinskränkt, så är det ganska sannt, att dessa bankers sedlar icke haft så lätt att cirkulera såsom mynt öfver hela riket; hvar och en hade då sett sig sjelf före vid deras antagande, och det kan väl hända, att en och annan deribland fått vidkännas någon diskont vid emottagande i liIqvider på längre afstånd från utgifningsorten, lallt efter det förtroende som banken kunde läga, eller också hade utgifvarne fått föranstalta om förbindelsernas domicilierande i hufvudstaden och på en eller annan större plats dessutom. Men riksbankens sedlar hade då åtminstone icke kunnat blifva så undanträngda som nu varit fallet, till olägenhet vid uppbördsterminer m. m. och troligen hade då det hehof icke uppstått som nu låter känna sig, att få ett surrogat för dessa banker. Hvad som en gång skett, kan emellertid ej göras ogjordt; frågan är endast på kvad sätt olägenheterna bäst kunna afhjelpas. Vi frukta att utskottet härvid gått en oriktig väg, då det tillstyrkt att lemna åt några få associationer ett privilegium, nemligen lån emot tre procent, som Banken icke beviljar några andra läntagare: och detta blott derföre, att dessa föreningar hvardera utgöras af minst 20 personer. Om man i stället varit betänkt på att göra räntan fri, med undantag måhända af inteckningar i fastigheter, att deremot nedsätta diskonten för vexlar med flera namn och korta förfallotider, samt upphäfva den absurda föreskriften om maximibelöppet, så skulle derigenom en vexelrörelse af sig sjelf uppkommit, kom kunnat i affärsverlden till en stor del ersätta det penningebehof, hvilket privatbankernas kreditsedlar nu måste fylla. De medel vi här påpekat, låta emellertid icke nu använda sig; men i sakernas närvarande ställning skulle vi i allt fall tro, att det bästa vore att, enligt några reservanters förslag, inskränka åtgärderna å riksbankens sida allenast till beredande af utvägar för ersättande af den eller de privatbanker, som tilläfventyrs före nästa riksdag kunna kommia att upphöra, eller i betydligare mån minska sin rörelse. Troligen skall man ej ångra sig att behjerta denna vigtiga omständighet, för att ej råka in på en ny afväg. — Allmänheten har redan haft tillfälle att se och bedöma det sätt, hvarpå vissa tidningar härstädes exploiterat den ohyggliga gerningen af regementspastor Almqvist. Allt sådant var fullkomligt att vänta; när en händelse af den ovanligt fasaväckande och sällsamma art som ifrågavarande kan blifva ett näringsämne äfven för de politiska passionerna, så fordras det en viss ädelhet för att ej begagna sig deraf, och skadefröjden måste då äfven få hafva sin tid, utan att för ögonblicket något annat än tålamod finnes att sätta mot densamma. . Emellertid kan resignationen icke behöfva sträcka sig derhän, att det ej åtminstone må tillåtas beriktiga sådana påståenden isak, som vid detta tillfälle flitigt uppdukas, för att med anledning af Almqvists missgerning söka kasta en särskild skugga på Aftonbladets förläggare, utöfver den smärta och sorg, som vi sjelfve erfara deraf. Till dessa försök höra Posttidningens, men isynnerhet ,Morgonbladets insinuationer, som nu efteråt söka få allmänheten att tro, dels att Almqvist varit en sorts ledare af Aftonbladet i det hela, dels till och med att han var personligen intim vän och förtrogen med hr Hjerta. Detta framställes i Morgonbladet på ett sätt, som gör dess besvarande temligen öfverflödigt, emedan afsigten der lyser alltför väl igenom; men Posttidningen har hållit sin framställning härom: sistliden tisdag i en ton, af humanitet, som gör densamma vida mera försåtlig. Det är dessutom mycket möjligt, att Posttidningen härvid varit in bona fide, ty vi hafva nu efteråt från ett och annat håll fått höra, att Almqvist sjelf inför fremmande personer skall låtit förstå, såsom om han hade ett väsendtligt inflytande på Aftonbladets skötande i det hela, eller jemväl utom den litterära afdelningen, d. v. s, anmälan af utkommande skrifter, den han vanligen besörjde, År denna anledning anser 4. 1:s för:äggare sig, vid ett sådant ovanligt tilifälle som nu, bade berättigad och skyldig sanningen, att lemna några upplysningar till vederläggning af ifråfnvarande förmodan. Vi hafva redan en gång örklarat, att Almqvists verksamhet i Aftonbladet allt ifrån hans inträde i redaktionen, men i synnerhet under de tre elter fyra sista ären, nästan uteslutande inskränkt sig till anmälan och recensioner af i bokhandeln ut: komna skrifter, och få nu tilligga, att han under samma tid, aldrig annat än undautagsvis, och detta på sin hl 1 cher tre gånger oxi aret, skrifvit någon politisk arukel). Aftonbladet, om vi undantaga hvad som rört läroverksfrågan, i fall man vill räkna densamsna till de politiska. Detta kan möjligen anses vara en lös och obevislig uppgift å vår sida; men den kan, om dess sanningsenligret skulle sättas i tvifvel, bevittnas såväl af la dem som under tiden deltagit i sjelfval, edaktionen, som af faktorn, af korrekturläarne och slutligen af hela personalen i säteriet, hvilka alla dagar haft tillfälle att sel! nanuskripterna till tidningen. Hade Almqvist verkligen pägat författa poitiska artiklar (han deltog icke ens annat än indantagsvis, vid någon annans frånvaro, i edaktionen af de utländska nyheterna och ika litet uti refererandet af inrikes notiser) a skulle detta gerna af oss blifvit erkändt; nen då sådant icke varit fallet, se vi också intet skäl hvarföre sanna förhållandet icke må pplysas. På samma sätt förhåller det sig med den ;respeglade personliga intimiteten mellan Almvist och Aftonbladets förläggare. Almqvist rbetade först några åri Aftonbladet efter den fverenskommelsen att han erhöll betalning ir hvarje artikel serskildt, ehuru det var uner denna tid som han vid ett tillfälle, årjs 342, under förläggarens frånvaro, 1 trenne n. der förestod Aftonbladet såsom gerant. ofte flyttade han någon tid från Stockr AA AS Sednare engagmen-ons og AvÅT