Aftonbladet – 18 juni 1851, sida 3

ili åtnjutande af Konungens förtroende, ty det vigtiga -Iste bland deras förslager har icke haft det stöd, kän tInedomen af konungamaktens bestämda vilja medför De äro icke i ätnjutande af representationens förtro vlende; ty den har med stor plurälitet förkastat detts -Iförslag, ett förslag, hvilket icke kunde vinna odelade sympatier hos nägot parti. Det var endast en ringa rIdel af representationen, som, erkännande de bristerna , Jöfvervägande förtjensterna i det framlagda förslaget -Jönskade framgäng ät detsamma. Jag hörde visserli-Igen till denna del; men jag kunde dock icke vara blind nog att ej finna, hurusom förslaget säväl inneThöll stötestenar för alla partier och derföre af intet kunde med ifver omfattas, som äfven blifvit af sjelfva regeringen öfvergifvet. Dess öde hafva vi sett. Det föll, och så skall det alltid gå, när man följer en sädan förmedlings politik, att man utan att hafva det efter egna äsigter rätta och för det allmänna mes nyttiga till mäl, gifver efter för hvarje särskildt in tresses vilja och önskningar. Den stora och för fo. sterlandets välfärd högst vigtiga reformen har på detta sätt, sedan det genom ihärdiga bemödanden lyckats att bringa den så längt, att den af regeringen, säsom ett äfven för den angeläget ärende, omfattades, blifvit till följd af sjelfva regeringens åtgöranden bragt längre tillbaka frän en slutlig lycklig lösning, än den förut tycktes vara, och likväl borde det för regeringen i främsta rummet vara inlysande huru obetydligt för landets väl kan uträttas, då hvar och en af de väsentligare frågorna mäste blifva olika afgjord af de på skiljda rum fördelade och hvar för sig allrådande partierna, samt derigenom antingen förfalla eller också uti förstärkt utskott blifva enlekboll för slumpen. I de öfriga riksvigtigare angelägenheterna hafva vi vid denna riksdag icke fått emottaga nägon kongl. proposition, och således ej sett prof på någon verksamhet hos regeringen, då man nemligen undantager frågan om skatteförenklingen. Uti det sätt, på hvilket denna fräga blifvit behandlad, återfinna vi dock ett enahanda förhällande. Den rådgifvare, hr statsrådet Gripenstedt, som i statsrädet föredragit denna fråga, har dervid uttryckligen förklarat, att han, nu säsom förr, vore af den mening, att skattebidragens bestämmande och utgäcnde i penningar med hänsigt till enkelhet och reda vid räkenskapsföring och uppbörd har ett obestridligt företräde framför hvarje annan skattemetod. Då han detoaktadt tillstyrkte Kongl. Maj:t att vid denna riksdag framlägga ett slags förmedlingsförslag, helt och hället bygdt på andra principer, och säledes icke öfverensstämmande med hans egna äsigter, har han härför, jemte hänvisande till de skäl, som finnas utvecklade uti Kongl. Maj:ts vid förra riksdagen afgifna proposition i detta ämne, och som då, bland andra äfven af honom sjelf, underkändes, endast anfört de vigtiga betänkligheter, som å andra sidan utan tvifvel kunna uppstår. — Man har beräknat att härigenom kunna genomdrifva någon förenkling. Det är väl möjligt att så inträffar, och att detta förmedlingsförslag bättre lyckats att göra sig gällande, än det andra. Dock bör ieke lemnas oanmärkt det inkonstitutionella, som uppenbarar sig deri, att en rädgifvare vill genomdrifva nägot, som icke grundas på hans egna åsigter. Väl har det händt i andra, med sannt konstitutionella styrelseformer försedda länder, att en minister, som länge motsatt sig ett förslag, slutligen sjelf omfattat och genomdrifvit detsamma, men hans motständ har dä härrört derifrän, att han i det föregående icke ansett förslaget tidsenligt, deremot så snart han funnit den tidpunkt inne då den äsyftade reformen kunde och borde genomdrifvas, också genast sysselsatt sig med att derför utfinna det mest ändamälsenliga sätt. Sä är likväl icke förhällandet hos oss. Ingen bestrider att tiden är inne för den ifrågasatta förändringen. Blott om sättet för densamma hafva olika meningar uppstätt. Att vid sådant förhällande låna sig till ett förslag, som, under sken att förmedla emellan de olika partierna, i sjelfva verket är sädant, att det af ingendera kan anses annorlunda än säsom ett palliativ, ett uppskof, och icke ens af sjelfva dess upphofsman kan förfäktas såsom innebärande ett lyckligt och afgörande slut, hellre än att konseqvent verka för det af honom, säsom det företrädesvis rätta ansedda, äfven om det för nägon tid icke skulle röna framgäng, mäste förefalla i högsta mätto besynnerligt. Emellertid skulle jag med tacksamhet hafva emottagit ett dylikt förslag, om detsamma såsom ett öfvergängsförslag innebure verkliga företräden framför det nuvarande oeh blifvit uppgjordt med en öfverlägsen skicklighet. Vid granskningen af det nu framlagda har man dock upptäckt, att detsamma är uti sina detaljer felaktigt, osammanhängande och, i flera delar, alldeles overkställbart. Här har i dag jemväl omtalats, huru ett sidoinflytande gör sig gällande, och huru det förmär mera än de ansvarige rädgifvarne. Då dessa icke dess mindre läta sig nöja och qvarsitta på sina platser, der de med fortfarande af ett sådant förhällande svårligen kunna uträtta nägot för landet gagneligt, anser jag häruti ligga ett det största gravamen emot den varande ministeren. Att förhällandet verkligen är sådant som nu uppgifvits, derpä hafva vi haft alltför tydliga exempel, särdeles vid representationsfrågans behandling. Längt innan denna till slutlig pröfning företogs, var det icke längre nägon hemlighet, att densamma, i saknad af understöd frän regeringens sida, ifrigt motarbetades af en del af hofvet. Det är likväl icke ensamt uti nämnde, utan äfven i andra frägor, som omförmälde sidoinflytande på ett alltför beklagligt sätt sträfvar att göra sig gällande och ofta motarbetar hvad Kongl. Maj:t på grund af de ansvarige rädgifvarnes tillstyrkanden föreslagit, utan att de sednare deremot tyckas hafva något att päminna eller man frän deras sida kan förmärka rinsaste spår af nägon verksamhet till ett så olycksaligt förhällandes hämmande. Man mäste dock göra en af dessa rådgifvare, nemligen chefen för sjöförsvarslepartementet, hr grefve Platen, den rättvisa, att han värifrån gör ett vackert undantag. Han har nemlisen icke blott på ett öppet och förtroendefullt sätt rätt Rikets Ständers önskningar till möte, då han ullständigt blottat sjöförsvarets nuvarande ställning ch framlagt ett utförligt motiveradt och genomgrivande förslag till afnjelpande af deri befintliga brister, utan han har ock visat sig varmt nitälska för sina planers framgäng och på sannt konstitutionellt sätt bemödat sig att bereda densamma. Han har dymedelst visat, att han rätt uppfattat sin ställning så som konstitutionel rädgifvare. Hvad de öfrige statsråden beträffar, anser jag det system, som de följa, vara i högsta mätto olycksbringande, särdeles deruti, att de icke med värma omfatta sina egna förslag, utan med verklig eller skenbar likgiltighet åse huru desamma motarbetas. Skulle detta olyckliga förhällande fortfara och det inflytande på utvecklingen af landets välstånd, som med rätta tillkommer dem och för hvars bruk de äro nationen ansvariga, mer och mer förminskas, så är det sannerligen fara värdt, att deras vigtiga embeten nedsjunka till blotta inekurer och ansvariga rädgifvare snart blifva lika ä betydelselösa personer, som man vant sig att anse ä kallade ansvariga tidningsutgifvare vara. — Jag ill ej bestrida, att Konungens nuvarande rädgifvare äro ej blott i deras enskilda lif högst aktningsvärda nän, utan äfven hvar för sig utmärkte embetsmän ; nen säsom samfäldt utgörande den korporation, hvilken det i främsta rummet åligger att värda och befrämja rikets väl, — med ett ord såsom ministere — inser jag dem, med undantag af grefve Platen, icke rara i ätnjutande af folkets aktning, förtroende och illit. Jag tillstyrker derföre, att Borgarständet för in del besluter att Rikets Ständer i enlighet med 07 Regeringsformen hos Kongl. Maj:t anmäla deas Önskan, att han ville ur statsrädet och ifrån emvetet skilja alla statsräderna, med undantag endast af statsrådet hr grefve von Platen, hvilken fortfarande Arn Dilata Ctändara altning ach förtraranda