Aftonbladet – 18 juni 1851, sida 2

Friherre Knut Bondes anförande på Riddarhuset den 4 Juni f. m. i fråga om do s. k. tull linåringarnes upphörande. (Forts.) I fall jag icke redan tröttat ståndet med denna historik, kommer jag nu till sjelfva frågan: om dessa s. k. tull-lindringar verkligen äro af den nytta för det svenska rederiet, att de böra fortfara, eller om möjligen vära exportprodukter, jern och trävaror, derigenom erhälla ett högre pris? Hvad den första frågan vidkommer, så mäste jag till en del besvara den med ja; men det vill säga, samma förmåner har det svenska iet, som de flaggor hvilkas regeringar afslatat re ikokotmal:ta ter med Sverige; och dessa äro nur alla sjöfarande nationer, utom Frankrike, Spanien och Libeck. Jag har i alla fall redan omnämnt, att 1849 års import från Norra Amerika verkställdes i svenska fartyg till endast 59 procent och resten i utländska, som beräknade sig dessa tull-lindringar till godo, och hvilka förmäner icke kunna på något sätt tillfalla den s. k. mindre sjöfarten, som naturligtvis icke kan gå på transatlantiska hamnar. Men för dem af det höglofl. ståndet, som icke haft tid och tillfälle att med alla dessa sifferkalkyler sysselsätta sig, skall jag söka framställa ett par exempel, som torde visa att dessa tull-lindringar oftast komma andra till godo än sjelfva skeppsrederiet, för hvilkets skull de blifvit införda. Jag skall dä betrakta Sveriges sockeroch kaffeimport. Om t. ex. ett rederi låtit hemta i Bahia en sockerlast, till hvem skall varan erbjudas vid sin hitkomst? Till sockerraffinadören naturligtvis, svarar man. Men som Sverige icke eger mera än 20 sockerraffinaderier, hvaraf de trenne största så godt som monopoliserat marknaden, och dessa raffinaderier sjelfva betydligt importera räsocker för egen räkning, så händer det ganska ofta, jag vågar säga, nästan altid, att sockerraffinadören bestämmer priset, d. v. s. han betalar jemnt och rätt frakten, men tull-lindringen, den premie, som man förordar, stadnar i sockerraffinadörens ficka. Huru stor andel dessa raffinaderier ha i räsockerimporten, synes bäst af följande uppgift. I Stockholm importerades är 1850 tillsammans 7,400,000 räsocker, hvaraf dock sockerbruksidkare införde för egen räkning 4,200,000 , säledes betydligt öfver hälften. Må man icke tro, att jag ieke gläder mig ät, att hvar och en förtjenar då han arbetar; men jag vill blott visa, att man fullkomligen misstager sig om man tror att rederiet får behälla premien för sig, säsom statsmakterna velat föranstalta. Med kaffet är det ett annat förhållande. Vid denna varas import stadnar vinsten oftast i redarens ficka, i fall konjunkturen är honom gynnsam. Men som kaffe är en vara, som lockar till samma börsspel som bränvinet, ett spel som äfven bidrager till en oftast allt för stor import, så är det, minst sagdt, icke statsekonomiskt klokt, att genom premier uppmuntra detta börsspel och äfven att framkalla en större import än som erfordras. Denna sednare framlockas tillräckligt af vära kreditförhällanden, vanan att anlita blancokrediterna på utlandet m. m., utan att statsmakterna ytterligare böra dertill uppmuntra. Dä jag talar om kaffeimporten anhäller jag att få visa, det landet, ätminstone förlidet är, icke skördade ördelar på de ifrägavarande undantagslagarne. Tiligt på äret hade man fätt veta, att ka: körden år 1849 slagit illa ut såväl i Brasilien sou pidoa, Oi oriserna inom den europeiska marknaden stego följsktligen. Men i stället att Sverige då förskaffade sig