Aftonbladet – 18 juni 1851, sida 2

itt behof på de närmaste upplagsställena till modeerade priser (hela Sveriges konsumtion uppgår till irka 8 millioner skälpund), så tänkte man: genom ull-lindringarne få vi frakten till en del af statsveret erlagd, fördenskull är det bäst att skicka våra artyg till Brasilien med kafteordres. Så skedde. Ankomne dit, funno fartygen priset der ytterligare tegradt, emedan direkta underrättelser Ihade under iden genom ängbätsförbindelserna anlänidt om den tarka spekulationslust, som visade sig wti Europa. artygen hade ordres att taga kaffet, hwilket också kedde till oerhördt höga priser. Under :tiden hade affespekulationen saktat sig, och man hade funnit tt omkring 200 millioner skälpund kaffe funnos qvar f föregående årets skörd på de stora upplagen. (Jag ager mig här friheten att i förbigående nämna, att nan kalkylerar den närvarande ärliga konsumtionen verldsmarknaden till cirka 600 millioner skälpund, ch skörden för är 1849 hade lemnat nägot öfver 400 nillioner skälpund.) Prisgrna föllo, och då de svenka fartygen atervändt till hemmet, stod det direkt mporterade kaffet i landet högre än om det tagits från närmare häll. Jag vill icke härvid längre upehälla mig, men mäste fästa synnerlig vigt vid ett ä beskaffadt resultat af en regeringsätgiärd, en lag, om var ämnad att skänka landet fördeliar och ekoomisk vinning. Vi skola blott ihägkomima hurusom erfarenheten under året 1850 betydligt minskat sakxunnige personers fördom angående ypremierna åt lem, som då följde regeringens fingervisning, att direkte importera kaffe, och hvarvid de hvarken för sig sjelfva eller för landet gjort lyckliga affirer. Men så gär det vanligtvis då staten inblandar sig ti den enskildes angelägenheter, då man vill söka utt uppmuntra, reglera och leda nationens sysselsättingar, i stället att låta dessa sysselsätttningar genom ig sjelfva och af sig sjelfva utveckla sig, ledda af len alltid vaksamma uppmärksamheten på egen förlel. Resultatet blir alltid mer eller mimdre bakvändt, och utom det att sällan de intressen, dem tillgörandet säges gälla, i sjelfva verket eller i längden deraf skörda nägon fördel. Har landet också möjligen gjort minadre förmånliga importaffärer, så har vär export derpåi vunnit, säger man. Man tillägger då, att våra exportvaror hafva genom dessa tullindringar blifvit bekanta på de orter, hvarest de i annat fall ej skulle hafva blifvit kända; orter, med hvilka ingen handelsgemenskap skulle egt rum, utom genom den uppmuntran som regeringen skänkt de ifrågavarande handelsföretagen. Villigt erkänner jag den sanning, som häruti ligger, att dessa tull-lindringar verkligen på sin tid väckt vrära rederiers uppmärksamhet på transatlantiska speulationen. Men att dessa skäl icke numera gälla, var jag sökt visa och ämnar ytterligare bevisa. För hvar och en, som eger någon !kunskap om ett artygs befraktning, är det en känd ssak, att det som oftast gör frakten särdeles dyr är svårigheten att kunna komplettera lasten. Detta fförhällande gör också, att man sällan i Sverige kan få en ton jern till Ostindien under 2 Sterl. då man i London ganska ofta får jernet till Bombay, Calcutta, Batavia, Canton m. Få till 10, 15 å 20 sh. Sterl. pr ton. Detta förhällande kommer sig deraf, att man i England eger en ofantlig tillgäng på s. k. lätt gods, som är af ett stort värde, att det alltid kan bära frakten, hvarföre jern och stål kan afsändas nästan såsom barlast eller åtminstone för ett billigt pris. Man bör endast taga i betraktande, att England exporterar årligen för öfver 20 millioner Sterl. bomullstyger, och man beräknar förl. ärets bomullssvaru-tillverkning, i alntal, fyra gänger jordklotets perriferi. — Nu kostar jern ifrån Götheborg till England vanligtvis 5 å 3 sh. Sterl. pr ton, och man finner säledes, attjern, exporteradt via England, lemnar en besparing af öfver 1 rdr bko frakt pr skeppund, hvilken summa till en del bör kunna komma bruksegaren och landet till godo; ett förhållande, som af Ridd. och Adeln icke bör lemnas utan afseende. Sedan navigationsaktens upphäfvande kunna de svenska fartygen i England åtaga sig transporten och såmedelst förskaffa sig fraktfarten, fraktförtjensten, samt ät den svenska producenten ett högre pris för sin vara. Särdeles fäster jag ständets uppmärksamhet på, att allt detta alldeles icke hindrar vära kunniga och entreprenanta köpmän att begagna sig af sina relationer i aflägsna länder, så att de ju derigenom kuaona uppllifva och uppehälla den stora handeln; men det skulle ieke ske såsom nu, att en mängd detaljhandlande emellanåt kastade sig in i den transatlantiska spekulationen, för att kunna hoppas att statskassan skall gifva fyllnaden ät illa uppgjorda kalkyler. Handeln skulle blifva naturlig, och icke säsom nu, tillkonstlad. Den kongl. propositionen, Bevillningsutskottets betänkande, samt hufvudsakligen hr grefve Gyldenstolpes anförande hafva för öfrigt (emnat tillräckliga upplysningar om nödvändigheten att upphöra med dessa s. k. tull-lindringar, emedanilet numera i verldshandeln antagna systemet tvingar Sverige dertill, i fall icke den svenska sjöfarten sall förlora alla de Jämanda frakttillfö Y igati erbjuder. Såväl Englands nyåste sjörartstörrdning berättigar den engelska ministerem att som reciprocitet begära dessa undantagslagars upphäfvande, liksom Holland icke lemnar sitt bifall till ea friare skeppsrörelse i de holländska hamnarne, utan att ä sin sida först fordra dessa differrential-tullars borttagande ur den svenska tulltaxan. Må vi praktiskt begagna oss af de erbjudna förmänerna och icke öfverlemna oss ät gagnlöst theoretiserande. Ien så vigtig fråga som denna mäste utom dess lagstiftaren ihägkomma producentens rätt, och få vi icke så lagstifta, att bruksegaren, sägverksegaren och jordbrukaren förtryckes för att skänka premier ät 40 åa 50 skeppsredare af den s. k. transatlantiska handelsflottan, och som icke bestär af mera än 216 kopprade fartyg! Tiden är visserligen långt framskriden, men jag hoppas att ej missbruka Ridd. och Adelns mig redan visade välvilliga uppmärksamhet, om jag med nägra ord tar mig friheten framställa en sammanträngd tablå af Sveriges handelsflotta, för att derigenom visa, att man redan gjort betyrdliga uppoffringar för att bilda den s. k. transatlantisska handelsflottan, men under tiden egnat alltför liten 1tuppmärksamhet ät vär skeppsrörelse i Östersjön, Nordssjön och Vesterhafvet. Kommerskollegii ärliga berättelser lemna onekligen säkra bevis om den svenska handelsflottans framsteg. Ar 1849 egde densamma 2600 fartyg med tillsammans 107,000 läster samt den s. k. landtmannaseglationen utgjorde 1325 fartyg med tillsammans 29,000 läster. Men märkligt är, att samma år utgingo ifrån vära hamnar 135,000 läster utländska fartyg, hvaraf 86,000 läster norska fartyg och 24,000 läster finska fartyg. Ty under det att Sverige lagstiftar för att få förmåner ät den transatlantiska handelsflottan, så verkställes vär trävaruexport till England, Holland, Belgien och Frankrike af norska fartyg. Man framkallar å ena sidan tullförmäne:r för denna, om jag så får säga, stora handelsflottan, under det man genom den ekonomiska lagstiftningen förhindrar den mindre sjöfartens utveckling. Att dettta är förhållandet bevisas bäst af de framställda sifferuppgifter. År 1849 utgingo ifrån svenska hamnar tillsammans 253,000 äster, hvaraf 86,000 läster tillhörde Norge, men enlast 8000 läster den svenska s. k. landtmannaseglationen. Alltsä icke fullt en tiondedel mot Norges!! Norge navigerar billigare, säger man, ty i Norge är sjöfarten en folknäring. Fastän sjöfarten beklagligtvis, i anseende till vär ekonomiska lagstiftning, icke är en folknäring, så navigerar svensken likväl öfverallt billigare der vär sjöfart framstär säsom sälan; o.s.v. Norges ladesteder, som verkställa den ;venska trävaruexporten, kunma icke i det fallet öferträffa oss. Jag hänvisar ii detta fallet mine värde uotstäudare till en författaree, hvilkens kännedom i lessa ämnen de säkerligen iicke förneka, hr Johan Johansson, som i sin skrift aff förlidet år och hvilken KEENAN ENA TA RKP