Aftonbladet – 16 juni 1851, sida 3

är utaf sjelfva den så kallade statsliggaren vitsordad, enär uti denna statskontorets anordningsbok der änmärkning finnes: bifogad detta anslag, å hvilket betydliga reservationer uppkommit, att endast några få och mindre betydliga, uti liggaren uppgifna, utbetalningar deraf kunna ifrägakomma: Sanningsenligheten af ett sådant förhällande har också blifvit uti statsutskottet utredd, och utskottet har till följd deraf tillstyrkt rikets ständer, att vid nu skeende statsreglering uteslnta detta anslag, hvilket tillstyrkande blifvit af alla fyra ständen bifallet, utan att hrr statsräder och föredraganden för landtförsvarsdepartementet haft något deremot att erinra. Men hvilken förklaringsgrund skall man då söka derför att bemälte statsråd, långt frän aft för rikets ständer framlägga ett sädant förhällande, tvertom inbegripit detta anslag under de hufvudsummor, hvilka han tillstyrkt Kongl. Maj:t att för de till 4:de hufvudtiteln hörande föremål af rikets ständer begära? Har han varit okunnig om de till hans departement hörande anslags natur och fortfarande behöflighet? eller har han varit så fullkomligt likgiltig för statsmedlens ändamälsenliga användande, att han ansett dem böra begagnas till förökande af redan alltför stora och för andra ändamäl icke disponibla reservationer? Vare sig att det härrört af okunnighet eller likgiltighet, synes mig ett sådant förfarande lika anmärkningsvärdt. Den gravaste bland de anmärkningar, som blifvit rigtade emot oftabemälte statsräd, och otvifvelaktigt sämst af allt han lätit komma sig till last, är dock den ringa aktning han visat för högsta domstolens beslut. Lagskipningens helgd är likväl det säkraste värn för folkets frihet och ett oeftergifligt vilkor för hvarje samhälles lycka. Att understödja domaremakten och på allt sätt befrämja dess anseende, är derföre regeringens främsta skyldighet, och den rådgifvare, som, uraktlätande detta af lättsinne eller godtycklighet, visar den vanvördnad, är i sanning icke förtjent af folkets förtroende. Lika liten aktning har han vid ett annat tillfälle, ifvenledes omförmäldt uti förevarande utlätande, visat för rikets ständers beslut, nemligen i fräga om beväringsmanskapets uttagande till vapenöfningar. Kgl. Maj:ts i detta ämne vid sistliden riksdag aflätne nädiga proposition, jemförd med rikets ständers derå lemnade svar, hade för honom, liksom för hvarje annan, bort göra det klart, att rikets ständers medgifvande dertill, att mönsterherren i de beväringsområlen, der, utom infanteri, äfven kavalleri eller artilleri eller sappördepöter finnas, eger att fördela de beväingsskyldige på dessa olika vapen, icke innebär näson utsträckning af eller förändring uti nämnde omäden, hvartill så mycket mindre skäl förefanns, som ikets ständer uttryckligen förklarade sin önskan, att ned beväringsmanskapets uttagande mätte förhållas vä sätt hittills egt rum. Ehvad betydelse man vill underlägga sistnämnde ord, och huru otydliga de orlalag rikets ständer begagnat än må hafva varit, så vorde väl det säväl i Kongl. Maj:ts proposition som i ikets ständers skrifvelse nyttjade uttryck: bestämda eväringsområden likväl aldrig hafva kunnat förorsaka n tillämpning, som det ena äret stär i fullkomlig trid med den, som ett annat är gjorde sig gällande, å att t. ex. beväringsynglingar från Hallands län lragits ömsom till Jönköpings och ömsom till Westsötha Dals regemente ete. Den tidsutdrägt och de kostnader, som genom dessa förändringar ästadkomnits, hafva med skäl väckt en allmän ovilja i lanlet. — Alla de nu af mig uppräknade omständigheer, hvilka hvar för sig tillräckligt utmärka, att cheen för landtförsvarsdepartementet icke rätt uppfattat igten och betydelsen af sitt höga ansvarsfulla kall ch att han icke är detsamma vuxen, torde tillsamnantagna utgöra mer än tillräckligt skäl, att i afsende ä honom vidtaga den ätgärd, som finnes bekrifven i 107 Reg.formen. (Forts.)